Hade antligen huset for mig sjalv och njot av att mitt ego fick ta sin valbehovda plats igen. Hade nastan borjat kla av mig for sangen nar jag blev overtalad att hanga pa in till Sevilla istallet. Vad gor man inte. Sa var det med den ensamma kvallen.
Satt och tittade igenom gamla bilder och vid vissa krampar liksom hjartat ihop sig av saknad. Saknad av en person eller varelse. Av en plats. Av en tid. Av ett liv som inte langre gar att atervanda till. Saknad av den person jag var just da. Men jag sager aterigen till mig sjalv att inte kanna nagon sorg over det forlorade, for det resulterade i nagonting annat. Nagot minst lika bra. Var tacksam over det som en gang var, att man fick uppleva den platsen, den personen, den tiden.. Ingen sorg. Var tacksam over minnena som skapades. De som gar att dra fram sadana dagar man behover paminna sig sjalv om att livet ar underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar