Michelle Berghäll Edelin: februari 2009

Jag vet att jag inte har skrivit mycket om min resa på Cuba. När jag väl kommit åt en dator har jag inte hunnit printa ner så många ord och så här i efterhand känns det så mäktigt att försöka sammanfatta allt i ett och samma inlägg. Men jag ska ändå göra ett försök.

Innan resan var allt i vanlig ordning oerhört rörigt och jag for runt som en tok för att försöka få ordning på allt (de som känner mig vet exakt hur jag är då). Men på något sätt hamnade jag ändå på planet och när jag väl satt nere i Madrid för att byta till planet mot Havanna undrade jag vad sjutton vad jag hade gett mig in på. Min resekassa var skral då jag hade fått en massa extra utgifter under månaden innan i form av bland annat superskojsiga sjukhusvistelser.

På flyget över atlanten knackar kvinnan bakom mig på axeln och frågar om hon får titta i mina Cuba-böcker som jag har i knät. Jag förklarar att de är på svenska och kanske inte så roliga för henne att läsa då, men det visar sig att hon också är från Sverige. Hur stor är chansenatt hon bor i Skärholmen liksom? Som ligger ett stenkast från mig. Tydligen så stor att det inträffade i alla fall. Leyla förklarar att hennes dotter redan befinner sig på Cuba med hennes två vänner och efter den långa flygningen möter vi upp dem i Havanna.

Vi anländer på kvällen och efter ett mål ris och bönor (som skulle bli måånga fler) går vi en promenad i de gamla kvarteren. Luften är ljummen och trots att det är sent finns det gamla som unga fortfarande ute. Precis som jag läst ligger doften av cigarr och rom tung i luften och jag skrattar för mig själv, det är ingen skröna - Havanna är precis som det förväntas vara. Pricken över i:et är när en välbekant melodi spelas från ett café där ett liveband spelar för fulla muggar och ett glatt humör. Det är panta-mera-låten! Fast nu sjunger de ju faktiskt Guantanamera och handlar om en bondkvinna och inte om att återvinna burkar. Stannade kvar på samma boende som mina nyfunna svenska vänner och somnade som en stock till rytmen av salsatoner.

Spenderade ett par dagar i Havanna med Leyla, Joanna, Tall och Lina innan Brita skulle anlända. Vi hade bestämt hemma i Sverige att vi skulle ses utanför Casa Carlita den sjunde januari klockan fem. Tro det eller ej, så lyckades vi faktiskt hitta varandra! Tänk att man faktiskt gjorde på detta sätt innan fenomenet mobiltelefoner invaderade vår värld.

Hon flyttar in på samma ställe som oss och det var så roligt att ha henne där! I familjen vi bodde hos fanns det tre små barn och en äldre kille som var i våran ålder. Han hängde med oss och ibland var det svårt att kommunicera eftersom han knappt pratade engelska och min spanska inte var att hänga i granen. Men med hjälp av en ordbok och ett block där man kan leka pictionary fungerar det riktigt bra.

Mot Trinidad

Efter ett par dagar i Havanna bestämmer vi oss för att fara vidare. Brita ska gå och köpa biljetter till Viñales, men kommer istället tillbaka med ett par till Trinidad (som lägger mot Sancti Spriritus på kartan där uppe) . Så vi tar vårat pick och pack och sätter oss på bussen. Något obehagligt har hänt på toaletten längst bak, så odören som fyller hela fordonet är inte nådig. Men vi överlever och är framme efter några timmar. Vi ber busschauffören att köra oss till Casilda istället som ligger några kilometer utanför för vi ska ju på något förbaskat vis alltid göra tvärtemot vad alla andra turister gör hela tiden. Väl där vägrar han att släppa av oss om vi inte fixar fram adressen vi ska till. Men så långt har ju inte vi tänkt, utan mer bara hitta något när vi är framme. Han väljer att köra oss med hela den stora turistbussen till ett casa particular han känner till och en stor, läskig kvinna med mustasch öppnar dörren och ger oss ett hutlöst pris. Så vi rymmer därifrån och hittar en kvinna som frågar sin granne som ringer en vän och till slut har vi ett boende. Slänger in våra väskor och börjar gå i riktning mot stranden. Vi blir uttittade när vi går där längs gatan, inte som i Havanna där folk gör sina tss-ljud och ropar "Bonita". Här var det mer ett obehagligt utstirrande och när jag försökte säga hej fortsatte de bara att glo till svar.

När vi går där på den öde landsvägen stannar en nyare hyrbil till och tre män i fyrtioårsåldern frågar om vi är på väg till stranden och om vi vill ha skjuts. Brita undrar var de är ifrån och tydligen var Österrike ett bra svar, för hon tackar och hoppar in. Vi hänger med gubbarna hela dagen på stranden och de är förbaskat roliga. Får veta att de ska till Santa Clara dagen efter och eftersom vi hade planer att ta oss dig så lämnar vi Trinidad efter bara en dag och beger oss vidare.

Santa Clara

Nästa stopp är i en universitetsstad där Che Guevara-monumentet befinner sig med tillhörande museum, vilket var mycket intressant. Men vi umgås inte mycket med det här ställets ungdomar efter som vi har våra gubbar att hänga med. Jag förstår hur det måste ha sett ut i folks ögon när två unga tjejer går runt med tre gubbar som nästan är gråhåriga, men det var inte alls i närheten på det sättet. De var bara så roliga att prata med och de sa att de aldrig träffat två så vettiga tjejer i våran ålder. Så ville de nog också ta hand om oss lite eftersom vi levde så fattigt (bröd från bageriet med pastasås is the shit till middag). Så en kväll i Santa Clara blev vi utbjudna på ett lyxigt restaurangbesök med världens godaste fisk och räkor för att sedan ta oss till den närliggande krogen och dricka ett par Mojitos.

Vi hade inte tänk att besvära gubbarna mer, men de erbjuder oss faktiskt att följa med upp till öarna i norr, vilka vi inte skulle kunna ta oss ut till utan deras hyrbil.

Så vi hoppar åter igen in i bilen och tjattrar hela vägen upp till Cayo Santa Maria för att bli totalt mållösa av det blåaste och vackraste vatten vi någonsin skådat långst ut på den sista ön. Helt öde somnär på en kuban som arbetade där, han hade endast sin katt som sällskap. Bra jobb om man har tröttnat på människor.

Vi bestämmer oss för att bo uppe vid kusten i en stad som heter Caibarien och vi hänger med österrikarna några dagar till innan vi skiljs åt och Brita och jag väljer att ta tåget ner mot Cienfuegos.

Det brukar inte vara så lätt för turister att köpa biljetter till tåget då de vill att vi ska spendera våra pengar på de dyra Cubanacan-bussarna. Men vi hade tur och en snäll, flörtig kille satt i biljettluckan, så vi kunde betala med de nationella pesos som vi västerlänningar inte alltid kan få tag i och är värda typ ingenting. Inte för att jag hade räknat med något X2000 direkt, men det här var som ett godståg man förvarade djur i för hundra år sedan. Det såg ut att vara från förra århundradet också, brunt och fult med fastspikade plaststolar (sådana man hade i lågstadiet och var oerhört obekväma). Dörrarna stängde de inte och när skymningen kom märkte vi att de inte ens hade kostat på lysen på tåget. Så när biljettkontrollanten kom så lyste han en i ansiktet med sin ficklampa och rabblade något på spanska.

Jag frågade efter toaletten och han pekade i riktning av andra änden av tåget. Jag fick hoppa mellan vagnarna och längst bort i sista vagnen fanns det ett hål i golvet. Tja, jag behövde ju inget papper i alla fall eftersom det gick att lufttorka väldigt fort från vinddraget. Tåget vobblade något förjäkligt och jag kunde knappt höra kubanen som jag satt och pratade med. Han var överlycklig över att få öva på sin engelska som han inte använt på år och dagar, så det blev lite på spanska här och var också. Han arbetade i Santa Clara och skulle nu hem igen, förstå att åka det här tåget varje dag!

Cienfuegos

Till slut kom vi fram tillsammans med den tysta tysken. Han tog sitt pick och pack och gick för att hitta sitt casa och vi för att hitta ett åt oss. Slog upp ett i våran bibel (läs Lonley Planet) och traskade iväg för att knacka på. Ingen öppnade men en kille som var granne tog oss till ett annat ställe, som tyvärr var fullt men de ringde och hittade till slut en plats åt oss i ett annat hus. Hjälpsamma kubaner! Vissa ställen får man en bra känsla i magen av och Cienfuegos är ett sådant.

Här stannade i flera dagar och ibland gjorde vi saker på egna håll, bara för att vi inte hade lust att göra det dem andre hade lust till just den dagen. Det är bland annat det som gör Brita till en sådant perfekt resesällskap.

Jag blir så arg och less på somliga individer, som bor i ett av världens bästa länder - på vissa sätt - men väljer att låta livet bara rinna iväg. Du har ALLA möjligheter att göra precis vad du vill och vad du önskar, men ser inte längre än dit stortånageln räcker. Så många människor som jag har mött har så stora drömmar (vissa om saker som du och jag tar för givet) men har en minimal eller ingen chans alls att förverkliga dem. Nog för att vårat avlånga land är grågrått och oerhört tråkigt ibland, men det finns tusen och tusen av vägar omkring oss för dem som väljer att se dem. Säg inte att det inte går, säg inte att du inte orkar eller att det är för sent.

Öppna dina igengrodda ögon och gör mig en tjänst - förverkliga dina drömmar, stora som små. För min skull, för din skull och för alla dem som fått sina vingar avslitna.

Det finns inget annat misslyckande än att sluta försöka.