En kanon-text från en person som heter Lisa.
Om varför tjejer egentligen rider. Och varför ingen vill lyfta på det locket.
Intresset för Sveriges hästvärld är obegripligt litet. Det finns
tusentals stall och ridskolor över exakt hela landet. Hundratusentals
människor rider; det är Sveriges näst största sport. Trots detta pratar
man häpnadsväckande lite om ridning, hästar och dem som sysslar med det.
Hästvärlden
är starkt kvinnodominerad. Det finns killar i stallen, men de är i
skrattretande minoritet. Under mina aktiva hästår, 1987–2003, utgjorde
de kanske en promille av stallpopulationen (utan överdrift). Framför
allt bärs stallen upp av alla unga tjejer som tillbringar nästan all sin
lediga tid hos hästarna.
Detta vet de flesta, och det finns
också en mycket utbredd konsensus om hur stallflickor ”är”. Omgivningen
är ganska överens om varför tjejer hänger i stallet, vad det är som
driver dem och vad de får ut av att umgås med hästarna.
Attityden
här är ofta rejält överseende. Det är ju supergulligt med små flickor
som älskar hästar! Bedårande. Småtjejer som bara har en sak i huvudet,
som ritar hjärtan runt favoritponnyns namn i skolböckerna och pratar
drömmande om nästa ridlektion. Gullegull. Och så brukar det menande
påpekas att många tjejer slutar rida i tonåren, ja när de upptäcker
killar i stället. Hehe.
Som om kärleken till hästarna skulle vara någon slags övning inför den dagen då man börjar ägna sig åt heterosexuell kärlek.
Den
här bilden är extremt skev. Utomstående har enormt dålig koll på hur
livet som hästtjej verkligen ter sig, vad det innehåller och vad det
egentligen är som lockar med det. Det är i och för sig helt naturligt;
givetvis kan man inte begära att någon som själv inte varit hästtjej ska
veta allt om den tillvaron. Det anmärkningsvärda är dock att ointresset
för att sätta sig in i denna omfattande tjejvärld verkar så
monumentalt. Alla är helt nöjda med de beskrivningar som finns, trots
att verkligheten i mångt och mycket representerar den totala – jag säger
totala – motsatsen.
Inget jag skriver här kommer att vara
alldeles nytt för vare sig hästtjejer eller den som trots allt tänkt
lite på saken och kanske (förmodligen med viss möda) sökt upp de få
röster, texter och den lilla forskning som finns i ämnet. Vissa kommer
kanske inte att hålla med mig; de kanske inte delar min bild av
stallvärlden. Kanske var min ridskolemiljö helt annorlunda än många
andras. Om detta vet jag inget, även om jag ärligt talat betvivlar det.
De
flesta som börjar rida gör det som barn. Som redan konstaterats kryllar
dock stallen av unga tjejer – hundratals, tusentals – och de guidas i
allmänhet genom hästlivet av äldre tjejer och kvinnor. Det är alltså en i
princip enkönad miljö.
Att som ung tjej hålla på med hästar är
så många olika saker. Det är att älska en särskild häst så att man
nästan dör. Det är att rykta den blank, fläta dess man, putsa sadel,
träns och grimma och pussa den på mulen tusen gånger. Det är att ordna,
pyssla, gulla. Göra fint för. Ta hand om. Ösa kärlek över. Det är att
klappa kattungar på höskullen och läsa senaste Min Häst tillsammans med
kompisar. Det är att plöja böcker om flickor som får en egen ponny och
göra historien till sin, och det är att leka häst på skolgården.
Så långt stämmer alltså bilden av stallvärlden som ett tjejigt, mjukt paradis där flickor får träna sig i att vårda och älska.
Men
att vara hästtjej är också att bli sparkad av hårda hovar. Det är att
få svidande hästbett över hela kroppen. Det är att bli trampad på tårna
så naglarna svartnar och trillar av, bli avkastad både i manegens spån
och ute i skogen – ibland så illa att man blir medvetslös, får
hjärnskakning och/eller bryter kroppsdelar. Förhoppningsvis bryter man
aldrig nacken, men det är det vissa som gör också. Att vara hästtjej är
att under vinterhalvåret ständigt frysa. Satan vad man fryser. Man klär
på sig sinnessjuka lager kläder, men man fryser. Och man är hungrig
jämt, oavsett hur mycket matsäck man har med sig. Tro fan det när man är
på plats klockan sju på morgonen och inte åker hem förrän klockan sex
på kvällen och däremellan knappt har suttit ner en sekund.
Det är kort sagt jävligt härdande att syssla med hästar.
Det
är ett helt eget litet universum, stallet. Det är den enda arena jag
någonsin kommit i kontakt med på vilken det kvinnliga könet helt
dominerar men där det ändå inte handlar ett dugg om smink, utseende och
snack om killar. I hästvärlden gäller helt andra spelregler än i den
vanliga världen. Den näst intill totala frånvaron av män eliminerar
något som är mycket grundläggande i vårt samhälle, nämligen spelet
mellan könen och behovet av att hela tiden förhålla sig till det faktum
att man tillhör den ena eller den andra gruppen. Hela det sexuella
spelet – som existerar redan innan vi är könsmogna – försvinner.
I
stallet handlar allt om hästarna och driften av anläggningen. Hästarnas
välmående och skötseln av stallet kommer alltid först; om detta är alla
överens. Att arbeta hårt, vara kunnig och ha talang – vara duktig på
att rida och hantera hästarna – lönar sig. Det är en helt unik kontext
att landa i som ung tjej. Det är nämligen inte riktigt så det funkar för
unga tjejer i samhället i övrigt, att de vinner erkännande och status
genom att exponera sin talang, skicklighet och vad de går för.
Hela
den sociala biten i stallet genomsyras av detta: Du kan eventuellt bli
lite poppis genom att vara snygg eller rik eller en bra kompis, det vill
säga på samma premisser som överallt annars. Men i stallet råder den
fascinerande ordningen att även den som är ful, knäpp, tjock eller
fattig får respekt om hon kan sin sak och är bra med hästarna.
Det
som gäller är alltså hårt arbete och en vilja att lära sig, att bli bra
på det man gör. Att vara duktig leder snabbt till chanser att lära sig
ännu mer. Man uppmärksammas, får rida de bättre hästarna, utvecklas mer.
Man blir omhändertagen, satsad på. Man visar framfötterna genom att
utveckla sin talang. Och det kräver dedikation. Man gör inte hästgrejen
halvdant. De flesta stalltjejer är hos hästarna flertalet av veckans
dagar.
Detta gäller förmodligen inom andra sporter också, att
den som lägger ner sin själ blir premierad. Men hästvärlden är för unga
tjejer ändå en frontalkrock med resten av tillvaron, där i princip allt
utom dina prestationer är viktigare. Att vara bra i skolan = inte status
för 12-åriga flickor. I alla fall inte där jag växte upp. Utseende,
kläder, att vara poppis bland killarna var det man strävade efter i det
vanliga livet. Och så kom man till stallet där allt,
allt,
handlade om att bli bättre, kunna mer, få beröm av ridläraren på
lektionen, lära sig hantera den besvärliga hästen. Det var sådant som
gjorde att man fick respekt av de andra tjejerna. Det var det som
stärkte självförtroendet och fick en att växa.
Den populära
bilden av hästtjejer är som sagt att de lockas av gullet. Att få ta hand
om, pussa och älska. Och ja, detta är som sagt närvarande. Men att
syssla med hästar handlar precis lika mycket om makt. Detta är inget som
någonsin brukar diskuteras när folk ler åt stalltjejernas enorma
dedikation och kärlek till hästarna. Att det handlar lika mycket om
maktutövning.
Det är nämligen såhär: Hästar är dumma djur. De är
sociala, vänliga, lättlärda och i mitt tycke underbara djur, men de är i
grund och botten dumma i huvudet. De drivs av sina instinkter, och
dessa instinkter säger saker som ”bit”, ”sparka”, ”spring så fort du
kan”. Att inte sätta sig i respekt hos hästen, det vill säga visa att
det är du som bestämmer och att den måste göra som du säger, är
bokstavligen livsfarligt för alla inblandade. Man ska alltså som tanig,
förpubertal liten räka till människa hantera djur som väger ett halvt
ton och se till att allt går väl. Det innebär i allra högsta grad att
lära sig strategier för maktutövning.
(OBS att jag här utelämnar
diskussionen huruvida det egentligen är rättvist och okej att som i
vårt samhälle använda hästar på det sätt vi gör, det vill säga för vårt
eget nöjes skull. Jag diskuterar utifrån den hästtradition som de facto
existerar; sedan kan man debattera om detta i sig är bra eller dåligt.)
Det
här leder oss in på användningen av våld. För ja, med grund i behovet
att visa hästen vem som leder flocken finns ett inte obetydligt inslag
av våld i stallvärlden. Här finns givetvis stora skillnader mellan
individer; vissa tror mer på morötter (hoho) än piskor. Och tvärtom. Men
att hästar med jämna mellanrum får fysiska tillrättavisningar är ett
faktum.
Förklaringen till detta brukar vara att man måste tala
hästens eget språk. En 1.80 hög, grinig häst som måttar en spark mot mig
måste hotas med en spark från min sida för att förstå att jag, ledaren,
inte accepterar beteendet. Annars kommer någon snart att stå där med
ett hovavtryck i pannan och en hjärnskada.
Så mycket för
puttinuttigheten, således. Även de minsta tjejerna, som älskar pållarna
mer än allt annat, lär sig snabbt att slå tillbaka när hästen biter
efter dem.
Här ska dock följande starkt poängteras: Den som
använder övervåld i stall vinner aldrig respekt. Det finns tydliga
gränser för hur mycket våld som är okej och i vilka situationer.
(Återigen: Detta är naturligtvis öppet för diskussion. Hur mycket är
”okej”? Vem bestämmer vad som är ”okej”? Jag ger mig inte in på detta;
det är en annan diskussion.)
Alltså: Som hästtjej tränas man i
att sätta sig i respekt och att, om så krävs, använda våld i denna
process. Det innebär att på ett ytterst konkret sätt hävda sig själv som
auktoritet och ledare, något som i den vanliga världen inte direkt
uppmuntras hos tjejer. Och vi behöver knappast gå in på i vilken mån det
är acceptabelt för kvinnor att använda våld i det vanliga samhället.
Det är som sagt drastiskt andra spelregler som gäller i hästvärlden.
Att
ha hand om hästar leder också till en gedigen träning i att ta på sig
ansvar. I stall kan elvaåriga flickor ha ansvar för en hel häst, och tro
mig; det är ett stort jobb. Man mognar fort.
Överhuvudtaget
väntas man som stalltjej hjälpa till med allt. Detta beror till viss del
på att ridsporten inte åtnjuter särkilt mycket ekonomiskt stöd, vilket
gör att alla på en ridskola måste hjälpas åt. I stall tar
arbetsuppgifterna aldrig slut, och den avlönade personalen räcker inte
till för att sköta allt. Det är inte ovanligt att 12-åringar har ansvar
för hela kvällsmatsproceduren och stängningen av stallet. Man kan
fundera på vad denna träning i att ta på sig ansvar gör för
självförtroendet och insikten om vad man faktiskt klarar.
Här
skulle man visserligen kunna invända att kvinnor hela livet igenom
tränas i att ta ansvar. Det finns dock en elementär skillnad mellan
stallen och den verkliga världen när det gäller detta, och det är att
man i stallet blir ordentligt belönad för att man tar detta ansvar. Det
är en ständig spiral av större kunskap, större ansvar och därmed mer
respekt och högre status. Till skillnad från den verkliga världen, där
man i princip förväntas ta ansvaret utan att få särskilt mycket fördelar
i gengäld.
Ansvaret utökas alltså i takt med att man blir
duktigare och lär sig mer. Man kan inte avancera utan att också ta på
sig mer ansvar; så ser ekvationen ut. Detta i kombination med det hårda
arbetet, träningen i att sätta sig i respekt, hävda sin auktoritet och
överhuvudtaget lita på sin egen skicklighet är förmodligen anledningen
till att många av de kvinnor som tagit sig upp i näringslivets toppskikt
är gamla hästtjejer. De är härdade, tuffa, vana att ta för sig och ta
plats. Vana att styra, ställa, leda – och ta på sig ansvar. Det torde ge
dem vissa fördelar i konkurrensen.
Den sociala sidan av
stallvärlden är, som konstaterats, också den rätt speciell. Man befinner
sig i en miljö där den absoluta majoriteten av befolkningen är tjejer
och kvinnor och där vardagen jämfört med övriga livet är hårt, slitigt
och smutsigt. Och farligt. Förr i tiden var stall manliga domäner; det
var militärer och hästkarlar som visste att sköta de stora djuren. Nu
har alltså kvinnorna tagit över en tidigare mansdominerad miljö, och de
utför en massa sysslor som i resten av samhället anses hyfsat
okvinnliga. Det är extremt mycket fysiskt arbete i stall, tungt sådant.
Dessutom rör sig kvinnorna i en kontext nästan helt fri från den ordning
mellan könen som råder i övriga samhället.
Jag återkommer ständigt till det unika i detta. Vilka andra ställen går att jämföra med hästvärlden?
På
många sätt är stallet ett paradis socialt sett. Några av mina bästa
vänner lärde jag känna i stallet. Sällan har man så roligt som med dem
som delar ens allra största intresse, och såväl glädje som slit skapar
starka band. Att utöver detta få vara ifred för killar och allt vad
spelet mellan könen innebär är faktiskt guld värt.
Men sedan finns den andra sidan, som är rätt jäkla hård.
I
stall är hierarkierna skrivna i sten och omöjliga att ignorera. Äldst,
erfarnast och skickligast med hästarna har mest att säga till om, utan
undantag. De yngre lyder. Det är inte så mycket gullegull mellan
stalltjejerna alltid; tonen är ofta ganska hård. All tid man lägger ner i
stallet lägger man givetvis ner för att man älskar det man håller på
med och helt enkelt vill lära sig mer bara för att. Men det handlar
också om att klättra, att vinna status. Man sliter, och den som kommit
upp en bit bevakar sin position noga. Man har hela tiden ögonen på sig.
Alla fel och misstag noteras obönhörligt.
Det är bland vissa
populärt att hävda att det när kvinnor konkurrerar enbart handlar om att
de vill vinna mäns gillande (och därmed status). Det intressanta här är
naturligtvis att det ju inte finns några män att imponera på i stallen.
Det är kvinnor överallt, och ändå klättrar alla som galningar. Vad
beror det på?
Svaret är, naturligtvis, makt. I stallet måste
alla ta makten över hästen, men någon måste också ha den generella
makten. Bestämma och leda. Och frånvaron av män gör inte att maktkampen
uteblir, vilket man kanske skulle kunna tro om man är lagd åt det
hållet. Det vill säga hävdar att enbart män bryr sig om makt. Tvärtom;
kvinnor vill i allra högsta grad ha makt, och de kämpar hårt för den.
De
som har kommit upp i toppskiktet har skaffat sig sin status genom många
års stenhårt arbete. Det är en hård kamp och en lång väg att klättra,
något som härdar även den snällaste. Man blir ganska tuff av att hänga i
stall. Några av de mest respektingivande och, ärligt talat, elakaste
personer jag någonsin träffat har varit äldre hästtjejer. Stallchefen i
mitt stall var en kvinna som kunde och visste allt, hade råkoll på sin
värld och styrde med järnhand. Hon var aldrig taskig, däremot bister och
hård som flinta. Henne var jag rädd för ännu när jag var 22.
Efter
all denna kamp om makten kommer dessutom ansvaret. Som sagt, i takt med
att man klättrar på stegen får man också mer ansvar. Den som har makten
har också ansvaret – och det är tungt att bära. Kom ihåg att
stallmiljön inte är ofarlig; är det du som bestämmer är det också ditt
jobb att se till att varken hästar eller barn blir skadade. Vilket är en
ständigt överhängande risk. Inte konstigt att stallchefer inte alltid
har så mycket tid över för att vara snälla mot småtjejerna.
Nåväl.
Hur som helst. Anyways. Det som fascinerar mig är alltså detta att
omvärlden uppenbarligen har ett stort behov av att utmåla hästeriet som
enbart gull, puttinutt och små flickors översvallande kärlek till mjuka
djur. Trots att det – bevisligen – är långt ifrån sanningen.
Beror
diskrepansen mellan omgivningens bild av hästvärlden och sakernas
verkliga tillstånd på samhällets generellt sett magnifika ointresse för
vad flickor och kvinnor lägger sin tid på? Det vill säga vanan att
nedvärdera kvinnors aktiviteter och avfärda dem som triviala och inte
värda att sätta sig in i? Det skulle onekligen kunna vara så. Jag menar,
redan som liten hästtjej lärde man sig snabbt att det inte var riktigt
tillåtet att prata om stallet, för det var så sjukt tråkigt för alla
andra. Ingen var intresserad av ens töntiga jävla hästar.
Men
skulle det kanske också kunna vara så att det finns ett starkt behov av
att täcka över vad som verkligen försiggår i stallen? Att omgivningen
gärna vill låtsas att det handlar om typiskt tjejiga, mjuka värden
därför att insikten om och erkännandet av kvinnors intresse – och behov –
av annat än fluff är obehaglig? Det kanske är skrämmande att tänka sig
att kvinnor kan vilja sträva efter makt, att de får en kick av att sätta
sig i respekt hos stora djur, att de kan strunta i att de blir skitiga
och bryr sig mer om att hästen har det bra än att naglarna pajar. Är
bilden av stallvärlden som ofarlig och snäll ett sätt att göra den
legitim? Så att vi slipper låtsas om att kvinnor är lika maktlystna som
män och har samma behov av att dominera?
Kanske är detta
faktiskt själva anledningen till att tjejer överhuvudtaget rider. Att de
i stallet får vara fysiska, ta i, vara auktoriteter – till och med
använda ett visst mått av våld. Kanske handlar det trots allt inte så
mycket om att få ösa kärlek över djuren som att få ingå i en tillvaro
där de har tillgång till ett helt annat register av beteenden och sätt
att förhålla sig till omgivningen än vad som normalt serveras tjejer.
Där de visserligen fortfarande blir fostrade och uppfostrade, precis som
överallt annars, men där de i gengäld får uppfostra och fostra någon –
både hästarna och yngre tjejer. Och har en ärlig chans att genom hårt
arbete och skicklighet ta sig uppåt i hierarkin.
Och kanske är
det till och med så att tjejerna i viss mån spelar med i detta. Att de,
medvetet eller undermedvetet, förstår att de för att legitimera och
komma undan med den hårdare delen av stallvärlden måste lassa på med
gullegull. Genom att utåt trycka stenhårt på det snuttiga får man inom
stallets väggar ta del av det allt det andra. Helt ifred.
Tänk vad roligt om det forskades lite mer på stallvärlden.