söndag 29 december 2013

Tom som en glasflaska

Nu kan inte mer gå sönder i mig. Allt är redan borta. Jag lämnar allt och ingenting, med en tom skål som jag ska låtas fyllas med vad som fyllas ska. Min själ är antingen för tung eller för lätt för att kännas av i detta nu. Den har förmodligen redan begett sig av. Snart kommer jag efter. Snart hittar jag igen. 
Jag vill inte bort för att rymma. Jag vill bort för att känna mig hemma igen. Vara där jag bör vara. På vandrande fot rakt dit min näsa pekar. 
Kanske någonstans där på vägen väntar min själ in mig.

torsdag 26 december 2013

En dag i sänder..

Livet.
Man vet aldrig. Någonting. Om något.
Man har en plan, sedan händer allt och inget så att allt rycks ur händerna.
Jag vet inte alls längre. Kanske har jag accepterat det? Vad vet man. Inte ett skit.
Vem som finns kvar och vem som rycks bort, vart man vill och vart man ska. Hur man är och vad man blir.
Jag är inte alls på väg dit jag trodde. Och jag är osäker på vem som kommer finnas med mig i fortsättningen.
Men bara jag fortsätter.
Bara jag kan tro.

Nästa stopp.
Livet.

fredag 20 december 2013

onsdag 18 december 2013

För alltid är en lång tid.

Kan han inte bara komma tillbaka? Det kan väl inte få vara så, att han ska vara borta nu. För alltid. För alltid?! Det är en väldigt lång tid. Kan han inte bara komma hit igen, så att jag får berätta för honom att han inte var en sådan usel pappa som han själv tyckte. Kan han inte bara få vara här, så jag kan säga att jag inte klandrar honom för någonting alls. Kan jag inte bara få krama honom och tacka för allt. Kan jag få vida tillbaka tiden och vara en bättre dotter. Kunde jag inte bara vara där när du behövde mig? Kan jag bara få låna dig igen för en stund så att jag kan få säga förlåt.
Jag vill krama dig hårt.
För krama dig igen kommer jag aldrig att få göra.
Jag kan bara hoppas, att någonstans.. var du än är. Så känner du min ånger och min sorg. Och att min kärlek far genom atmosfären och träffar dig rätt i hjärtat. Och att någon dag, så lär du mig att spela gitarr så som vi sa att du skulle göra. Och så sitter vi där vid brasan och lirar låtarna du tycker om så.
Nästa gång.
Då ska vi göra allt rätt.
Jag älskar dig pappa.

måndag 16 december 2013

Vi ses i Nangijala..

Det enda vi med största säkerhet vet om livet - det är vi aldrig riktigt vet. Livet gör som det vill. Livet är ständigt i rörelse. Ständigt i förändring. Vare sig vi vill eller inte. Liv ges och liv tas. Personer kommer och personer går. Men pappa.. jag kommer att sakna dig. Tack för allt. Förlåt för allt. Jag förlåter dig. Trots att saker och ting var som de var och blev som de blev, så finns det inga hårda känslor i mitt bröst. Bara sorg. Vi ses i Nangijala. Vila ditt tunga hjärta.. Tack för allt pappa. Tack för livet.

tisdag 22 oktober 2013

Maggie Tulliver

Har precis varit och städat ur lägenheten igen, jag börjar få rutin på det där nu. Ett steg närmare Chile. Ett steg närmare min dröm. Ända sedan barnsben har det varit en av mina högsta önskningar, och trots att jag har rest runt mycket och detta även i sydamerika - så har mitt öde aldrig fört mig dit. Men nu, nu är jag så nära. Mitt magiska Chile.

Är så trött i kroppen, men på ett skönt sätt. Förkylningen börjar att släppa sitt grepp, med hjälp av mycket te med ingefära, citron och honung. Dunderkuren nummer ett. Så jag har varit ute och tränat Maggie i regnet. Hennes nya dressyrsadel gör underverk med henne, hon kan röra sig utan att bli hindrad, hon är stabilare och villigare. Öppnorna och skänkelvikningarna i traven flyter på och hon kan samla sig bra mycket lättare. Fina tjejen!

 

Vamos a Chile, amor mio.

Kallt och ruggigt är det. Och kallare och ruggigare blir det. Två månader kvar i detta mörka land innan planet tar oss över atlanten. Jobbar häcken av mig för att kunna göra vad jag vill i Chile och inte behöva tänka så ekonomiskt hela tiden. Snålt, om ni vill kalla det. Så jag inte upprepar min hemresa från Kuba, där jag höll på att inte få lämna landet då jag behövde betala en extra summa för att mitt visum hade passerat en dag. Jag hade noll kronor. Noll dollar. Noll CUC. Jag stod lamslagen. Frustrationen steg. De tänkte inte släppa igenom mig. Jag skulle inte kunna komma hem. Och som alltid när jag blir frustrerad - då gråter jag. Mitt på flygplatsen tränger sig tårarna ut. Efter en stund ser en rödlätt man mig och frågar om jag behöver hjälp. Jag förklarar situationen och han tittar medlidande på mig. Sedan fiskar han upp den summan som behövs, jag tittar storögt på honom och tror inte mina öron. Jag frågar vad han kommer ifrån, han svarar Spanien. Jag kramar om honom, säger att jag älskar Spanien, rusar iväg för att i sista stund kliva ombord på mitt plan. Men det är inte alltid man har en räddare i nöden, så denna gången ska jag ha med mig en stadigare summa. Innan dess väntar en hel del dagar på Lush, och en hel del dagar bland hästarna. Perfekt kombination.

onsdag 2 oktober 2013

Long gone summer

Sommaren är borta sedan länge och den kalla vinden tårar mina ögon. Den gröna parken är stängd och hästarna leriga. Men inne på Lush är det varmt och doftar underbart. Jag är tacksam över mitt nya jobb, som jag kombinerar med privatlektioner och rida andras hästar. Perfekt.
Älskade sommar, älskade vänner. Vi ses nästa år. Tack för att ni finns och gör livet så mycket bättre.

söndag 15 september 2013

Nya elever och naturligt på Lush


Det känns definitivt som att detta var sommarens sista dag. Red Maggie i linne, men jag tror att efter den femtonde september så går det inte längre. Inte i detta land i alla fall. När jag var klar med min dam som gick mycket bättre idag än senast, avslappnat och taktmässigt i traven, så red Gunilla lektion för mig. På sin fina clyesdale/haflinger-korsning Mickey Bus. Ja, jo.. han heter så. Bästa namnet ever.
Vi arbetade mycket med hennes sits, att hon skulle sitta avslappnat i mitten av sadeln med benen under sig. Och stödet i stigbyglarna. Det kan vara svårt nog att hitta. Men det artade sig riktigt bra i slutet. Jag fick hoppa upp och prova denna goa kille som kändes förvånansvärt lätt om man tänker på hur grov han är. Kul!
Var även på Hammersta häromdagen och red ett varmblod vars ägare vill rida lektioner så fort hennes öga blir bra efter en operation. Macken är en snygg men vinglig kille som inte har så mycket muskler för att bära sig rätt, men ett hjärta av guld. Och kul med en sådan kunskaps-törstande ägare, det är så det ska vara.

Var på en intervju på Lush och verkade ha skött mig bra, för jag ska dit och provjobba på tisdag. Visst älskar jag att arbeta med hästar, men det vore roligt med lite bättre betalt och att hålla sig mer inomhus i detta kalla land. Står inte ut med kyla. Har frusit tillräckligt i mitt liv. Jag kommer dock att hålla lektioner och rida hästar vid tillfällen som ges. Men Lush, mina älskade favorit-produkter. Icke djur-testade och bara gjorda på naturliga ingredienser. Kampen om en bättre värld fortsätter!

                             Läs mer om Lush

torsdag 12 september 2013

Bogkontroll

Höll lektion för tolvåriga Emma och hennes bestämda lilla ponnydam igen. Ett sto som gillar att springa, men när man väl vill sätta henne i arbete så blir hon så seeg, så seeg. Jag hoppade upp i slutet och fick med bestämda hjälper få henne att svara lite snabbare och lite mer framåt. Men gud vilken rolig liten häst! Har alltid fallit lättare för ston, av någon anledning. Man måste använda sin tankeverksamhet rätt så mycket.
Och allt gick så mycket enklare sen när Emma fick ordning på hennes bogar. Jag tjatar alltid - bogkontroll, bogkontroll, bogkontroll.
Bogkontroll.

måndag 9 september 2013

Moving forward

Mitt gulliga femkampsgäng som arbetar på ett produktionsbolag fixade så att jag får gå på Melissa Horns konsert i november. Lycka!
Annars rullar det på väldigt bra med hästeriet. Har en massa lektioner inbokade och fått mycket uppskattning för vad jag gör. Det känns fint i kroppen. Fast jag har även sökt jobb på BallBreaker på Gärdet, där min världens bästa Mye redan arbetar. Det vore sjukt kul! Som att få en bit av Grönan med mig på hösten.

Sommaren har inte släppt sitt grepp än. Sanslöst att det är så här varmt i början på september. Det känns som att vi kommer att få betala senare för den här extremt bra och långa sommaren.
Men då lämnar jag och min Camilo detta landet för ett varmare avlångt ett på andra sidan jorden istället.

lördag 31 augusti 2013

The lion´s roar


Herr höst bankar på

Första lediga dagen på ett tag nu och regnet smattrar mot fönstret. Nog är sommaren över alltid. Varma strumpor och långa byxor. Regnpisk i ansiktet, kalla händer och en stängd park. Löven dör långsamt, klaffsar i leriga hagar för att hämta smutsiga hästar. Melankolin bankar i bröstet och önskar vännerna tillbaka. Jag vet vad jag har att se fram emot.
Håll ut. Vi ska inte stanna länge, intalar jag mig själv. Än är löven kvar och människorna skrattar i parken. Ta en dag i taget. Så länge du håller mina händer är de varma.

fredag 30 augusti 2013

VIP

Just när allt var så jobbigt så sa livet "Men kom, så festar vi gärnet istället för att deppa". Råkade hamna på Rockbjörnens efterfest, träffade Håkan Hellström och hel del massa andra roliga människor.
Jag kommer att leva på detta ett bra tag framöver!





onsdag 28 augusti 2013

Ihärdiga försök

Livet gör som det vill. Jag försöker att behålla det stabilt och framåt, men livet gör precis som det vill. Upp och ner, fram och tillbaka. Ingenting är konstant. Inget är bestående. Hur jag än försöker så är det ändå som att man inte får vara allt för lycklig.
Jag vill helst bara sätta mig på ett flygplan och försvinna iväg.

lördag 24 augusti 2013

Mino


Ska visa denna lilla söta ponny-hingsten på kvalitetsbedömning snart.

torsdag 22 augusti 2013

Continue



Älskade vänner. Låt säsongen aldrig ta slut.

lördag 17 augusti 2013

Blow me a baloon


Denna veckan har gått så extremt fort. Skulle det alltid vara så här så skulle livet vara över på ett ögonblick. Jag går på femkamps-schema nu, men det är inte mycket bokade gäng förrän nästa vecka så jag har fått hoppa runt i hela (och då menar jag hela) parken. Jag har fått en egen kassa, så nu kan de slänga in mig där också när de känner för det. Så jag har suttit i kassorna utanför parken, inne i parken, i spökhuskassan, jag har varit rastavlösare på Insane, jag har varit på Mattan, Twister och Jetline. Jag har fått arbeta med parkvård. Jag har stått i spel. Jag har blåst upp ballonger och fått gå runt med ett ballong-träd. Jag gillar det jobbet. Alla blir glada av ballonger.

Hur det egentligen är

En kanon-text från en person som heter Lisa.

Om varför tjejer egentligen rider. Och varför ingen vill lyfta på det locket.

Intresset för Sveriges hästvärld är obegripligt litet. Det finns tusentals stall och ridskolor över exakt hela landet. Hundratusentals människor rider; det är Sveriges näst största sport. Trots detta pratar man häpnadsväckande lite om ridning, hästar och dem som sysslar med det.

Hästvärlden är starkt kvinnodominerad. Det finns killar i stallen, men de är i skrattretande minoritet. Under mina aktiva hästår, 1987–2003, utgjorde de kanske en promille av stallpopulationen (utan överdrift). Framför allt bärs stallen upp av alla unga tjejer som tillbringar nästan all sin lediga tid hos hästarna.

Detta vet de flesta, och det finns också en mycket utbredd konsensus om hur stallflickor ”är”. Omgivningen är ganska överens om varför tjejer hänger i stallet, vad det är som driver dem och vad de får ut av att umgås med hästarna.

Attityden här är ofta rejält överseende. Det är ju supergulligt med små flickor som älskar hästar! Bedårande. Småtjejer som bara har en sak i huvudet, som ritar hjärtan runt favoritponnyns namn i skolböckerna och pratar drömmande om nästa ridlektion. Gullegull. Och så brukar det menande påpekas att många tjejer slutar rida i tonåren, ja när de upptäcker killar i stället. Hehe.

Som om kärleken till hästarna skulle vara någon slags övning inför den dagen då man börjar ägna sig åt heterosexuell kärlek.

Den här bilden är extremt skev. Utomstående har enormt dålig koll på hur livet som hästtjej verkligen ter sig, vad det innehåller och vad det egentligen är som lockar med det. Det är i och för sig helt naturligt; givetvis kan man inte begära att någon som själv inte varit hästtjej ska veta allt om den tillvaron. Det anmärkningsvärda är dock att ointresset för att sätta sig in i denna omfattande tjejvärld verkar så monumentalt. Alla är helt nöjda med de beskrivningar som finns, trots att verkligheten i mångt och mycket representerar den totala – jag säger totala – motsatsen.

Inget jag skriver här kommer att vara alldeles nytt för vare sig hästtjejer eller den som trots allt tänkt lite på saken och kanske (förmodligen med viss möda) sökt upp de få röster, texter och den lilla forskning som finns i ämnet. Vissa kommer kanske inte att hålla med mig; de kanske inte delar min bild av stallvärlden. Kanske var min ridskolemiljö helt annorlunda än många andras. Om detta vet jag inget, även om jag ärligt talat betvivlar det.

De flesta som börjar rida gör det som barn. Som redan konstaterats kryllar dock stallen av unga tjejer – hundratals, tusentals – och de guidas i allmänhet genom hästlivet av äldre tjejer och kvinnor. Det är alltså en i princip enkönad miljö.

Att som ung tjej hålla på med hästar är så många olika saker. Det är att älska en särskild häst så att man nästan dör. Det är att rykta den blank, fläta dess man, putsa sadel, träns och grimma och pussa den på mulen tusen gånger. Det är att ordna, pyssla, gulla. Göra fint för. Ta hand om. Ösa kärlek över. Det är att klappa kattungar på höskullen och läsa senaste Min Häst tillsammans med kompisar. Det är att plöja böcker om flickor som får en egen ponny och göra historien till sin, och det är att leka häst på skolgården.

Så långt stämmer alltså bilden av stallvärlden som ett tjejigt, mjukt paradis där flickor får träna sig i att vårda och älska.

Men att vara hästtjej är också att bli sparkad av hårda hovar. Det är att få svidande hästbett över hela kroppen. Det är att bli trampad på tårna så naglarna svartnar och trillar av, bli avkastad både i manegens spån och ute i skogen – ibland så illa att man blir medvetslös, får hjärnskakning och/eller bryter kroppsdelar. Förhoppningsvis bryter man aldrig nacken, men det är det vissa som gör också. Att vara hästtjej är att under vinterhalvåret ständigt frysa. Satan vad man fryser. Man klär på sig sinnessjuka lager kläder, men man fryser. Och man är hungrig jämt, oavsett hur mycket matsäck man har med sig. Tro fan det när man är på plats klockan sju på morgonen och inte åker hem förrän klockan sex på kvällen och däremellan knappt har suttit ner en sekund.

Det är kort sagt jävligt härdande att syssla med hästar.

Det är ett helt eget litet universum, stallet. Det är den enda arena jag någonsin kommit i kontakt med på vilken det kvinnliga könet helt dominerar men där det ändå inte handlar ett dugg om smink, utseende och snack om killar. I hästvärlden gäller helt andra spelregler än i den vanliga världen. Den näst intill totala frånvaron av män eliminerar något som är mycket grundläggande i vårt samhälle, nämligen spelet mellan könen och behovet av att hela tiden förhålla sig till det faktum att man tillhör den ena eller den andra gruppen. Hela det sexuella spelet – som existerar redan innan vi är könsmogna – försvinner.

I stallet handlar allt om hästarna och driften av anläggningen. Hästarnas välmående och skötseln av stallet kommer alltid först; om detta är alla överens. Att arbeta hårt, vara kunnig och ha talang – vara duktig på att rida och hantera hästarna – lönar sig. Det är en helt unik kontext att landa i som ung tjej. Det är nämligen inte riktigt så det funkar för unga tjejer i samhället i övrigt, att de vinner erkännande och status genom att exponera sin talang, skicklighet och vad de går för.

Hela den sociala biten i stallet genomsyras av detta: Du kan eventuellt bli lite poppis genom att vara snygg eller rik eller en bra kompis, det vill säga på samma premisser som överallt annars. Men i stallet råder den fascinerande ordningen att även den som är ful, knäpp, tjock eller fattig får respekt om hon kan sin sak och är bra med hästarna.

Det som gäller är alltså hårt arbete och en vilja att lära sig, att bli bra på det man gör. Att vara duktig leder snabbt till chanser att lära sig ännu mer. Man uppmärksammas, får rida de bättre hästarna, utvecklas mer. Man blir omhändertagen, satsad på. Man visar framfötterna genom att utveckla sin talang. Och det kräver dedikation. Man gör inte hästgrejen halvdant. De flesta stalltjejer är hos hästarna flertalet av veckans dagar.

Detta gäller förmodligen inom andra sporter också, att den som lägger ner sin själ blir premierad. Men hästvärlden är för unga tjejer ändå en frontalkrock med resten av tillvaron, där i princip allt utom dina prestationer är viktigare. Att vara bra i skolan = inte status för 12-åriga flickor. I alla fall inte där jag växte upp. Utseende, kläder, att vara poppis bland killarna var det man strävade efter i det vanliga livet. Och så kom man till stallet där allt, allt, handlade om att bli bättre, kunna mer, få beröm av ridläraren på lektionen, lära sig hantera den besvärliga hästen. Det var sådant som gjorde att man fick respekt av de andra tjejerna. Det var det som stärkte självförtroendet och fick en att växa.

Den populära bilden av hästtjejer är som sagt att de lockas av gullet. Att få ta hand om, pussa och älska. Och ja, detta är som sagt närvarande. Men att syssla med hästar handlar precis lika mycket om makt. Detta är inget som någonsin brukar diskuteras när folk ler åt stalltjejernas enorma dedikation och kärlek till hästarna. Att det handlar lika mycket om maktutövning.

Det är nämligen såhär: Hästar är dumma djur. De är sociala, vänliga, lättlärda och i mitt tycke underbara djur, men de är i grund och botten dumma i huvudet. De drivs av sina instinkter, och dessa instinkter säger saker som ”bit”, ”sparka”, ”spring så fort du kan”. Att inte sätta sig i respekt hos hästen, det vill säga visa att det är du som bestämmer och att den måste göra som du säger, är bokstavligen livsfarligt för alla inblandade. Man ska alltså som tanig, förpubertal liten räka till människa hantera djur som väger ett halvt ton och se till att allt går väl. Det innebär i allra högsta grad att lära sig strategier för maktutövning.

(OBS att jag här utelämnar diskussionen huruvida det egentligen är rättvist och okej att som i vårt samhälle använda hästar på det sätt vi gör, det vill säga för vårt eget nöjes skull. Jag diskuterar utifrån den hästtradition som de facto existerar; sedan kan man debattera om detta i sig är bra eller dåligt.)

Det här leder oss in på användningen av våld. För ja, med grund i behovet att visa hästen vem som leder flocken finns ett inte obetydligt inslag av våld i stallvärlden. Här finns givetvis stora skillnader mellan individer; vissa tror mer på morötter (hoho) än piskor. Och tvärtom. Men att hästar med jämna mellanrum får fysiska tillrättavisningar är ett faktum.

Förklaringen till detta brukar vara att man måste tala hästens eget språk. En 1.80 hög, grinig häst som måttar en spark mot mig måste hotas med en spark från min sida för att förstå att jag, ledaren, inte accepterar beteendet. Annars kommer någon snart att stå där med ett hovavtryck i pannan och en hjärnskada.

Så mycket för puttinuttigheten, således. Även de minsta tjejerna, som älskar pållarna mer än allt annat, lär sig snabbt att slå tillbaka när hästen biter efter dem.

Här ska dock följande starkt poängteras: Den som använder övervåld i stall vinner aldrig respekt. Det finns tydliga gränser för hur mycket våld som är okej och i vilka situationer. (Återigen: Detta är naturligtvis öppet för diskussion. Hur mycket är ”okej”? Vem bestämmer vad som är ”okej”? Jag ger mig inte in på detta; det är en annan diskussion.)

Alltså: Som hästtjej tränas man i att sätta sig i respekt och att, om så krävs, använda våld i denna process. Det innebär att på ett ytterst konkret sätt hävda sig själv som auktoritet och ledare, något som i den vanliga världen inte direkt uppmuntras hos tjejer. Och vi behöver knappast gå in på i vilken mån det är acceptabelt för kvinnor att använda våld i det vanliga samhället.

Det är som sagt drastiskt andra spelregler som gäller i hästvärlden.

Att ha hand om hästar leder också till en gedigen träning i att ta på sig ansvar. I stall kan elvaåriga flickor ha ansvar för en hel häst, och tro mig; det är ett stort jobb. Man mognar fort.

Överhuvudtaget väntas man som stalltjej hjälpa till med allt. Detta beror till viss del på att ridsporten inte åtnjuter särkilt mycket ekonomiskt stöd, vilket gör att alla på en ridskola måste hjälpas åt. I stall tar arbetsuppgifterna aldrig slut, och den avlönade personalen räcker inte till för att sköta allt. Det är inte ovanligt att 12-åringar har ansvar för hela kvällsmatsproceduren och stängningen av stallet. Man kan fundera på vad denna träning i att ta på sig ansvar gör för självförtroendet och insikten om vad man faktiskt klarar.

Här skulle man visserligen kunna invända att kvinnor hela livet igenom tränas i att ta ansvar. Det finns dock en elementär skillnad mellan stallen och den verkliga världen när det gäller detta, och det är att man i stallet blir ordentligt belönad för att man tar detta ansvar. Det är en ständig spiral av större kunskap, större ansvar och därmed mer respekt och högre status. Till skillnad från den verkliga världen, där man i princip förväntas ta ansvaret utan att få särskilt mycket fördelar i gengäld.

Ansvaret utökas alltså i takt med att man blir duktigare och lär sig mer. Man kan inte avancera utan att också ta på sig mer ansvar; så ser ekvationen ut. Detta i kombination med det hårda arbetet, träningen i att sätta sig i respekt, hävda sin auktoritet och överhuvudtaget lita på sin egen skicklighet är förmodligen anledningen till att många av de kvinnor som tagit sig upp i näringslivets toppskikt är gamla hästtjejer. De är härdade, tuffa, vana att ta för sig och ta plats. Vana att styra, ställa, leda – och ta på sig ansvar. Det torde ge dem vissa fördelar i konkurrensen.

Den sociala sidan av stallvärlden är, som konstaterats, också den rätt speciell. Man befinner sig i en miljö där den absoluta majoriteten av befolkningen är tjejer och kvinnor och där vardagen jämfört med övriga livet är hårt, slitigt och smutsigt. Och farligt. Förr i tiden var stall manliga domäner; det var militärer och hästkarlar som visste att sköta de stora djuren. Nu har alltså kvinnorna tagit över en tidigare mansdominerad miljö, och de utför en massa sysslor som i resten av samhället anses hyfsat okvinnliga. Det är extremt mycket fysiskt arbete i stall, tungt sådant. Dessutom rör sig kvinnorna i en kontext nästan helt fri från den ordning mellan könen som råder i övriga samhället.

Jag återkommer ständigt till det unika i detta. Vilka andra ställen går att jämföra med hästvärlden?

På många sätt är stallet ett paradis socialt sett. Några av mina bästa vänner lärde jag känna i stallet. Sällan har man så roligt som med dem som delar ens allra största intresse, och såväl glädje som slit skapar starka band. Att utöver detta få vara ifred för killar och allt vad spelet mellan könen innebär är faktiskt guld värt.

Men sedan finns den andra sidan, som är rätt jäkla hård.

I stall är hierarkierna skrivna i sten och omöjliga att ignorera. Äldst, erfarnast och skickligast med hästarna har mest att säga till om, utan undantag. De yngre lyder. Det är inte så mycket gullegull mellan stalltjejerna alltid; tonen är ofta ganska hård. All tid man lägger ner i stallet lägger man givetvis ner för att man älskar det man håller på med och helt enkelt vill lära sig mer bara för att. Men det handlar också om att klättra, att vinna status. Man sliter, och den som kommit upp en bit bevakar sin position noga. Man har hela tiden ögonen på sig. Alla fel och misstag noteras obönhörligt.

Det är bland vissa populärt att hävda att det när kvinnor konkurrerar enbart handlar om att de vill vinna mäns gillande (och därmed status). Det intressanta här är naturligtvis att det ju inte finns några män att imponera på i stallen. Det är kvinnor överallt, och ändå klättrar alla som galningar. Vad beror det på?

Svaret är, naturligtvis, makt. I stallet måste alla ta makten över hästen, men någon måste också ha den generella makten. Bestämma och leda. Och frånvaron av män gör inte att maktkampen uteblir, vilket man kanske skulle kunna tro om man är lagd åt det hållet. Det vill säga hävdar att enbart män bryr sig om makt. Tvärtom; kvinnor vill i allra högsta grad ha makt, och de kämpar hårt för den.

De som har kommit upp i toppskiktet har skaffat sig sin status genom många års stenhårt arbete. Det är en hård kamp och en lång väg att klättra, något som härdar även den snällaste. Man blir ganska tuff av att hänga i stall. Några av de mest respektingivande och, ärligt talat, elakaste personer jag någonsin träffat har varit äldre hästtjejer. Stallchefen i mitt stall var en kvinna som kunde och visste allt, hade råkoll på sin värld och styrde med järnhand. Hon var aldrig taskig, däremot bister och hård som flinta. Henne var jag rädd för ännu när jag var 22.

Efter all denna kamp om makten kommer dessutom ansvaret. Som sagt, i takt med att man klättrar på stegen får man också mer ansvar. Den som har makten har också ansvaret – och det är tungt att bära. Kom ihåg att stallmiljön inte är ofarlig; är det du som bestämmer är det också ditt jobb att se till att varken hästar eller barn blir skadade. Vilket är en ständigt överhängande risk. Inte konstigt att stallchefer inte alltid har så mycket tid över för att vara snälla mot småtjejerna.

Nåväl. Hur som helst. Anyways. Det som fascinerar mig är alltså detta att omvärlden uppenbarligen har ett stort behov av att utmåla hästeriet som enbart gull, puttinutt och små flickors översvallande kärlek till mjuka djur. Trots att det – bevisligen – är långt ifrån sanningen.

Beror diskrepansen mellan omgivningens bild av hästvärlden och sakernas verkliga tillstånd på samhällets generellt sett magnifika ointresse för vad flickor och kvinnor lägger sin tid på? Det vill säga vanan att nedvärdera kvinnors aktiviteter och avfärda dem som triviala och inte värda att sätta sig in i? Det skulle onekligen kunna vara så. Jag menar, redan som liten hästtjej lärde man sig snabbt att det inte var riktigt tillåtet att prata om stallet, för det var så sjukt tråkigt för alla andra. Ingen var intresserad av ens töntiga jävla hästar.

Men skulle det kanske också kunna vara så att det finns ett starkt behov av att täcka över vad som verkligen försiggår i stallen? Att omgivningen gärna vill låtsas att det handlar om typiskt tjejiga, mjuka värden därför att insikten om och erkännandet av kvinnors intresse – och behov – av annat än fluff är obehaglig? Det kanske är skrämmande att tänka sig att kvinnor kan vilja sträva efter makt, att de får en kick av att sätta sig i respekt hos stora djur, att de kan strunta i att de blir skitiga och bryr sig mer om att hästen har det bra än att naglarna pajar. Är bilden av stallvärlden som ofarlig och snäll ett sätt att göra den legitim? Så att vi slipper låtsas om att kvinnor är lika maktlystna som män och har samma behov av att dominera?

Kanske är detta faktiskt själva anledningen till att tjejer överhuvudtaget rider. Att de i stallet får vara fysiska, ta i, vara auktoriteter – till och med använda ett visst mått av våld. Kanske handlar det trots allt inte så mycket om att få ösa kärlek över djuren som att få ingå i en tillvaro där de har tillgång till ett helt annat register av beteenden och sätt att förhålla sig till omgivningen än vad som normalt serveras tjejer. Där de visserligen fortfarande blir fostrade och uppfostrade, precis som överallt annars, men där de i gengäld får uppfostra och fostra någon – både hästarna och yngre tjejer. Och har en ärlig chans att genom hårt arbete och skicklighet ta sig uppåt i hierarkin.

Och kanske är det till och med så att tjejerna i viss mån spelar med i detta. Att de, medvetet eller undermedvetet, förstår att de för att legitimera och komma undan med den hårdare delen av stallvärlden måste lassa på med gullegull. Genom att utåt trycka stenhårt på det snuttiga får man inom stallets väggar ta del av det allt det andra. Helt ifred.

Tänk vad roligt om det forskades lite mer på stallvärlden.

fredag 16 augusti 2013

måndag 12 augusti 2013

Maggie


Efter en lång men inte allt för hård natt tog jag mig ut till Maggie som behövde ridas. Allt gick inte enligt planerna igår eftersom vi inte ens kom in i parken för det var så otroligt mycket människor. Alla ville se Tenecious D! Det var kaos på hela djurgården. För mig var inte konserten det viktiga, det var att få samla ihop mina människor. Jag hade en underbar kväll med mina vänner, mina syskon och min finaste Camilo.

Maggie var pigg och glad, kanske för att flugsvärmarna har minskat och det är svalare i luften. Hon följde glatt med från kompisarna och in i stallet. Jag älskar när man märker att hästen man borstar verkligen njuter av det, då slår man två flugor i en smäll - man får hästen ren och man ger den lite mys.
Hon är ett fullblodssto som gått löp och efter det haft en del föl. Så nu när hon är elva ska hon börja dressyrtränas. Det är som att träna en unghäst, hon har inte så mycket balans och inte så mycket muskler, men viljan har hon och blir så lycklig när man berömmer henne när hon gör rätt.
Det blir mycket skrittarbete, vilket stärker och bygger upp i ett lagom tempo. Där hinner hon med och får känna sig trygg innan vi går över till trav och galopp. I traven har hon svårt för sig, men så fort hon hittar sin balans och bär sig själv berömmer jag henne och saktar av till skritt för att fortsätta arbeta där.
Det ska bli bra det här.

söndag 11 augusti 2013

Feliz cumpleaños a mi!

Sitter med telefonen i ena handen och med den andra på datorn för att organisera alla som ska hänga med på mitt födelsedags-häng i Galärparken. Först umgås och snacka skit, för att därefter kolla på konserten inne på Grönan och sen blir det en vanlig, men ovanlig pubkväll med både Grönalundare och andra vänner. Jag tror på en kanon-kväll!

fredag 9 augusti 2013

Där de en gång var

Sommaren börjar klinga av nu. De långa, ljusa nätterna smyger iväg och det luktar höst när regnet har dragit förbi. Men än har vi tid kvar på Grönan, femkamperna har kört igång nu och ingen var lyckligare än vad jag var när jag fick dra på mig min randiga tröja igen och sätta protokollet i handen.
På söndag har jag födelsedags-häng i Galärparken och sedan drar vi in på Tenecious D för att avsluta med en vanlig men ovanlig pubkväll. Jag håller tummarna för sol.
Jag ska visa en ponnyhingst på en kvalitetsbedömning, verkar det som. Och lektionerna rullar in. Det går bra nu.

måndag 5 augusti 2013

Kasta! Slå! Skjut! Ladda! Tagga!

Svettigt värre blir det när man är ute och springer i de här värmen. Ska slänga mig in i duschen nu för att sedan ta mig in till Grönan, nu är det slut på mina två veckors semester och femkampen drar igång igen! Som jag har längtat. Attraktion som jag fick jobba med ett tag innan semestern är ändå det jag har gjort i alla år, men min kropp är inte vad den har varit och säger ifrån. Så jag får nöja mig med att skutta runt i mina randiga kläder. Men det gör jag så gärna.
Egentligen inte så mycket kvar på Grönan nu. September ut, sen får jag köra mitt eget race. 

lördag 3 augusti 2013

Bakåt. Bakåt. Bakåt.


Började min fredag med en varm morgonlektion med Hanna och Jerzy. Han är så otroligt fin, älskade häst-skrälle. Busig som få och tycker att han är coolast i hela världen. Men uppsutten är han så fin och trevlig (även om han inte är lika lyhörd och känslig som när jag hade honom ensam i träning), men Hanna rider honom bra. Vi ska bara fixa ett par saker med sitsen så kommer de att få till det.
Vi tränade mycket på att flytta framdel, som vi brukar. Men även bakdelsflyttningar (alltså framdelsvändningar) för att sedan lägga ihop de två till en kontrollerad skänkelvikning utan att hästen förböjer sig. Jag kan låta mina elever flytta framdelar tills de stupar, för att det är en sådan viktig del i ridningen. Det är också bland det första jag lär unghästarna som jag utbildar. Flyttas framdelen, så läggs vikten automatiskt på bakdelen.Och det är på bakdelen som vi vill ha vikten, eftersom frambenen är raka och stumma - läggs då mycket vikt där så tar de stryk. Bogen pressas framåt och då kommer hästens framben att hamna in under hästen, vilket blir att låta hästen gå på bogarna. Bakbenen sitter till skillnad från frambenen (som är fästa med senor och muskler) fast i skelettet och är vinklade, så att även om mycket vikt läggs där så pressas de ihop som en fjäder. Alltså - vikten bak för att skona frambenen!
 

torsdag 1 augusti 2013

Den åttonde månaden

Augusti.
Min månad.
Som jag förstås delar med några miljoner andra. Min månad att fylla tjugosju. Som jag förstås även upplever med några andra miljoner. Min åldersnoja, som började just i augusti. För ett par år sedan. Som jag är ganska så säker på att ett par miljontals människor har de med.
Men snart fyller jag alltså år. Tjugosju. Jag kan faktiskt inte sätta ord på vad som rör sig i mitt bröst och uppe i knoppen. För ibland i mitt sinne så är jag så mycket äldre än så, men jag har inte heller upptäckt hur det känns att lämna barndomen.
Livet har varit så långt, redan nu.
Livet.. När började det?
Tjugosju.
I augusti.

Jag minns årskurs sju. Åsö grundskola. Klassföreståndare Louise delar ut papper där vi ouppmärksamma elever ska i rutan fylla i vad vi tror att vi kommer att vara om tio år. På bilden ritar jag mig själv med långt lockigt hår. Jag har en smal hals. Jag är ridlärare. Och på frågan om vad jag ska göra bättre då än nu, så svarar jag på ett självklart sätt - jag ska rida bättre.
Min vision. Det var vad jag skulle uppnå. Skulle mitt trettonåriga jag acceptera hur det blev? Är jag över förväntan eller hade hon trott mer om mig?
Fast. Jag mår ju rätt så bra.
Och det är ju helt okej det med.

Uppåt och framåt

Har fått en massa nya elever sedan jag startade min nya facebook-sida och så har jag börjat att rida ett fullblod vid namn Maggie. Supersöt liten donna. Var där imorse och nu ska jag vidare och hålla lektion i Tumba. Men mest glad av allt är jag över Jerzy. Finaste. Och snart börjar fem-kampen igen. Livet är helt okej.

onsdag 31 juli 2013

tisdag 30 juli 2013

Under my umbrella

Som regnet har spolat den varma asfalten idag. Dagen in och hela dagen lång. Det har regnat nedåt och det har regnat i sidled, gett näring åt den torra grönskan och  satt paraplyer i vädret. Jag är ledig och jag måste erkänna att jag knappt stuckit näsan utanför dörren idag. Okej, jag har inte satt en kroppsdel utanför dörren idag. Har läst otroligt mycket och timmarna har smugit sig iväg ändå. Camilo slutar jobbet snart och ska få bli upphämtad.
Snart är min ledighet slut och jag ska få återgå till mitt kära fem-kampande. Äntligen! Men innan dess ska jag hålla lite lektioner för människor och deras fyrbenta i stall lite här och där.
Jag kan inte beskriva lyckan av att Christina och hennes dotter Hanna har köpt Jerzy. Det betyder att jag kommer att få rida honom ändå. Det blev bra till slut. Även om tråkiga saker har behövt att hända.. Gashek finns för alltid med i våra hjärtan. Vita, långbenta drömhästen.

Så länge jag har din hand

Ridningens pyramid

Som ni ser i den här pyramiden befinner sig vikten av ryttarens sits längst ner som bas . Har vi inte en korrekt position i sadeln, finns det inte en chans i världen att vi kan fortsätta bygga på de andra momenten. Utan en balanserad sits kan vi inte ge tydliga klara hjälper, vi kan inte hjälpa hästen att bära sig korrekt. Få till den här biten och de andra kommer att falla på plats naturligt en efter en.

Ovanpå delen om sitsen har vi vikten av att låta hästen hitta sin rytm och sitt tempo, och hur DU finner och kan balansera dig i varje hästs individuella naturliga gångart. När du har funnit denna kan man utan problem länga och korta stegen, men behålla den takt som är hans egen.

Därpå har vi biten om att hästens (och ryttarens för den delen) mentala och fysiska tillstånd måste vara avslappnat och fritt från spänningar. Innan vi kan börja arbeta med annat behöver vi ha hästen lugn och harmonisk. Den är i ett tillstånd där den tillåts börja skicka energin från bakdelen fram mot bettet. Därför kan vi inte hålla för hårt i våra tyglar eftersom då hindrar vi hästen att slappna av, tänka framåt och länga sin hals.

När vi har dessa bitar färdiga kan vi börja skapa kontakt med hästen. Med denna kontakt, via säte, ben, tyglar, vikt - kan vi kommunicera. Försvnner någon av de andra byggstenarna här, som takt, balans, harmoni så får vi börja om och bygga upp dem starkare.

Därefter är vår uppgift att få hästen att arbeta rakt med sin kropp. Att få vikten att fördelas jämt på bakdelen som även trampar efter i frambenes spår. Att ingen kroppsdel arbetar utanför dessa linjer, för det kommer att få fysiska konsekvenser.

Om allt arbetet hittils har fungerat, kommer hästen att tillåta att ryttaren riktar om hans energi = drivning. Denna styrka ska vi omvandla till bra arbete. Här kan vi även börja med laterala övningar för att räta ut hästen och föra över energin till rätt ställe.

Efter mycket arbete kommer vi att kunna nå till toppen av denna pyramid, där vi hittar något som hästen har naturligt men som vi måste bygga upp igen när vi har satt oss på hans rygg. Det är samling. Hästen arbetar på ett avslappnat, elastiskt sätt där han bär det mesta av sin och ryttarens vikt på bakdelen som han har fört in under sin kropp, och använder de muskler som ligger ovanför ryggraden för att bära sin ryttare.

Att nå till toppen av pryamiden tar tid, men utan de större byggstenarna har vi inte en chans att bygga ett ekipage på rätt sätt!

söndag 28 juli 2013

Mitt hjärtas stad

Då och då slår det till med sådan kraft att jag nästan tappar andan. Jag förlorar fotfästet en liten stund och måste lugna ner mig själv med att tala lugnt och pedagogiskt, "Barcelona kommer att finnas kvar av resten av ditt liv. Det är inte långt bort. Du kommer att komma tillbaka. Ingen anledning att stressa upp sig". Okej, jag försöker hålla mig lugn. Men saknaden ligger som en klump i bröstet och den vägrar ge sig av. Jag låter den ligga där och försöker mest att inte känna av tyngden.
Älskade stad. Mitt hem. Hur kunde dessa tre år kännas som hela mitt liv? Denna fantastiska stad, mina älskade berg som jag håller av så högt. Stränder med turkost vatten och klippor med fåglar som älskar dem lika mycket som jag. Och värmen. Den som aldrig riktigt försvinner. Min kropp behöver den.
Mina älskade vänner. Mina älskade hästar. Minns ni mig? Den tokiga svenskan.Vår tid är för länge sedan uträknad. Men jag tar den varsamt i mina händer och känner tacksamhet för jag fått den med er.
Alla mina smågator att irra sig bort på. Att hitta tillbaka eller hitta något nytt som man sedan kan hitta tillbaka till.
Jag hittar tillbaka. Inte nu och inte snart. Men sen.



fredag 26 juli 2013

Vive tu vida


Collect moments, not things


Lesson


Var tillbaka på gården för att hålla lektion för Hanna, som tillsammans med
Christina är väldigt intresserade av att köpa Jerzy. Min fina pojke. 
Hoppade upp en sväng jag med. Kärlek.

onsdag 24 juli 2013

Teo i mitt hjärta


Vad böjning inte är

Böjning är det allra, allra viktigaste i en hästs utbildning. Men också det allra svåraste. Min mentor sa alltid att när en ryttare kan rida en riktigt bra hörnpassering så kan hon allt. Hon saa också att om en ryttare bara rider runt på fyrkantsspåret i åratal i alla gångarter i några år och enbart kämpar med att få till perfekta hörnpasseringar så har hennes häst en bättre grund och är mer välutbildad än en ryttare som fuskat runt på volten och lärt hästen en massa saker. Att böjja sig är så otroligt svårt, det är sällan, sällan man ser en böjd häst, däremot ser man oftast hästar som böjjer på halsen. Att förklara böjning genom skrift är så svårt så jag skiter i det. Jag ska istället fokusera på att berätta vad böjning INTE är.
En häst böjjer sig inte frivilligt. Det finns inte någonstans i dens tankeverksamhet att den ska böjja sig. När en häst som är fri ska ta sig runt en hörna så lutar den sig inåt och liksom ramlar med bogen åt det håll den ska. Ungefär som på bilden här under. Det har ingenting med böjning att göra, den tar sig bara genom en sväng. Belastningen blir ju såklart STOR på det inre benparet, speciellt på frambenet. För att inte ramla omkull i svängen så kommer den att ta ut hals och huvud för att få lite vikt på utsidan. Den använder alltså huvudet som en balansgrej.



Här är en till bild på samma sak.

 Här är en där hästen lutar ännu mer inåt med bogarna och då tar den huvudet ännu längre utåt för att balansera sig. Det är fullkomligt naturligt och logskt.


Men vad händer egentligen när den gör så? Om hela hästen lutar inåt så kommer utsidans ben att sprattla någonstans uppe i luften medan insidans ben hamnar under hästen, i värsta fall hamnar även dessa på hästens utsida. Då snackar vi lutning.


 Ju snabbare hästen springer när den ska ta en sväng ju mer lutar den. Det är inte hälsosamt för lederna, inte alls. Inom travet har man löst det genom att på tävlingsbanan när hästen ska springa fort så har man något som kallas doserade kurvor. Dessa lutar, medan raksträckorna mellan kurvorna är rak och platt. Då tillåts hästen att göra exakt så som den är skapt att göra, att luta inåt i kurvor UTAN att behöva belasta det inre benparet. Det är måånga år sedan doserade banor uppfanns och resultatet blev mycket mindre hältor och snabbare fart så klart.



Som en liten binotis inom lutning så lutar även människor som tex skridsoåkare i hög fart inåt och även de kompenserar genom att luta huvudet utåt. Notera hur de korsar benen .


En häst kan böjja halsen otroligt mycket, men det har ingenting med dresserande och mjukgörande böjning att göra. Men de kan. Utan ett uns svårighet.





Böjning när man pratar om dressyr handlar enbart om att ryggraden hela vägen ska  böjja sig mjukt UTAN att hästen lutar. Man vill att alla ben ska belastas lika mycket, skola den att kunna ta sig runt en sväng  med alla benparen exakt under hästen medan ryggraden böjjer sig efter svängen. Det är det allra svåraste att behärska, både för häst och ryttare. Svårt att hitta en bra bild men här nedan har vi  en häst böjd åt båda hållen samt en som är rak. Alla benen ska vara exakt under hästen, inte sticka ut på ena sidan. Då är böjning en fantastiskt, stärkande, mjukgörande, dresserande övning. Max böjning som en häst kan få till utan att lutfuska sägs vara den som motsvarar en 20 metersvolt för ett halvblod, en 18 metersvolt för en kortare häst (tex PRE)


Det är som sagt var lätt att böjja hästens hals, skitenkelt. Men vad händer i resten av hästens kropp?

 Jag hoppas att denna bild är tydlig nog. ryttaren drar i vänster tygel, hästen böjjer snällt sin hals åt vänster. Men om inte kroppen böjjs lika mycket som halsen så måste hästen balansera om sig för att inte falla inåt som ju är dens normala sätt att ta sig runt en sväng på. Tänk lite på bilden med skridskoåkarna. Det innersta frambenet hamnar bakom det yttre. När den ska lyfta fram det så måste den låta detta ben röra sig utåt för att inte krocka med yttre fram. Den lutar sig med andra ord innåt. Ryttaren tillåter den inte att balansera med sitt huvud som den är van vid så då måste den kompensera på andra vis. Om ni ser på ryttaren så har han lyft ytteraxel och vikt sig i midjan på insidan. Detta gör han för att  balansera upp sig då hästen i detta läge har roterat sin ryggrad sidledes istället för att böjja den och då blir ryggens halvor ojämna (mer info om detta en annan gång, det blir för mastigt att förklara). Om man inte böjjer hela hästen lika mycket så ”knäpper” den av och roterar sig för att inte tappa balansen. Att rotera ryggkotor är inte alls bra.



Här är vanligaste stället som hästen ”knäpper” av på. Det är LÄTT för ryttaren att böjja hästen här. Det har absolut ingen gymnastisierande funktion alls.


Hur ska man då egentligen få hästen att sluta luta inåt när den svänger? Tja…. Om ni ser bilderna nedan så vet inte ens proffsen det…. Någon som hört talat om kotledsinflammation? Ja, här har ni en del av svaret på varför det uppkommer och varför man inte bör rida för mycket på en volt.




Taget från Logisk ridning

fredag 19 juli 2013

Abortdebatten tar ny fart i Chile

Dessa konservativa religösa länder. När ska man börja använda det sunda förnuftet istället för att låta rädslan av 'guds straff' styra?

I Chile är abort förbjudet under alla omständigheter – inräknat risk för mammans och barnets liv eller att graviditeten är följden av en våldtäkt. Men ett aktuellt fall, där en 11-årig flicka blivit gravid sedan hon våldtagits av sin styvfar, har satt ny fart på debatten kring abortförbudet.
Belén är elva år och gravid i vecka 14. Men trots att hennes unga ålder gör att både hennes eget och bebisens liv är i fara, och trots att hon blev gravid till följd av upprepade våldtäkter utförda av hennes styvfar, får hon inte göra abort.
- Tänk er en elvaårig flicka som är gravid. Det råder ingen tvekan om att det innebär mycket stora hälsorisker, säger det chilenska läkarförbundets ledare, Enrique Paris, t
ill tidningen El Mostrador, som en kommentar till fallet, och fortsätter:
- Läkarförbundets etiska råd har en tydlig position i detta ämne, och det är att avbruten graviditet av terapeutiska skäl – vi föredrar det uttrycket framför terapeutisk abort – borde återinföras i landet, i de fall då moderns liv är i fara, fostret inte kommer att överleva och i fall av våldtäkt.

Riskerar fängelse

Terapeutisk abort var lagligt i Chile fram tills diktatorn Pinochet gav efter för den katolska kyrkans påtryckningar och införde totalt förbud 1989. Sedan dess är det förbjudet att under några som helst omständigheter utföra abort. Och straffen är höga. En kvinna som utför abort riskerar upp till fem års fängelse och även den läkare som hjälper en kvinna att utföra abort riskerar fängelse. Sedan diktaturens fall 1990 har abortfrågan varit på tapeten vid flera tillfällen, men hittills har alla lagförslag som innebär legalisering av abort, eller legalisering av abort i vissa fall, röstats ned.
Men fall som detta, där en 11-årig flicka tvingas riskera sitt liv för en graviditet som är följden av våldtäkt, har åter väckt liv i abortdebatten i Chile. Att det kommer att hållas presidentval i landet i december spelar även det in.
Den före detta presidenten, Michelle Bachelet, som även är den populäraste kandidaten inför presidentvalet, har sagt sig vara för en avkriminalisering av abort i fall av våldtäkt eller risk för mammans och bebisens liv. Hennes främsta motståndarkandidat, den konservative före detta ekonomiministern Pablo Longuieria, är däremot helt emot abort. Han ställer sig enligt BBC Mundo även negativ till dagen efter-piller.

Konservativ socialpolitik

Att Chile för en mycket liberal ekonomisk politik samtidigt som landet är mycket konservativt socialt är dock ingen nyhet. Chile var ett av de sista länderna i Latinamerika att legalisera skilsmässa, år 2004, och först 2012 infördes en lag som förbjuder diskriminering på grund av till exempel sexuell läggning.
Vad gäller abort är dock Chile inte ensamt om sin konservatism. I hela Latinamerika råder det fri abort endast i Kuba, Uruguay och delstaten Mexiko City i Mexiko. I flera länder tillåts dock abort om det finns fara för fostret eller mammans liv, samt i fall av våldtäkt, men ibland andra Chile, El Salvador och Nicaragua, är abort totalt förbjudet.


 Information från Latinamerikagrupperna

Keep on running


Dagen igår började med frukost och en föreläsning på Grönans lilla scen med Paulo Roberto. Han berättade oerhört underhållande och inspirerande om sin uppväxt och sitt liv. Summan av kardemumman är att vi har så mycket mer kraft än vad vi tror. Lägg din tid och din energi p åsaker som är viktiga, och du kommer att nå dit du vill. Jag hade tänkt att sedan ta mig en joggingtur in till centralen, för att sedan ta pendeln hem. Men jag blev så inspirerad att jag sprang vidare och vidare. Hela vägen hem. Vid Älvsjöbadet stannade jag och tog mig ett svalkande dopp i den tryckande värmen. Jag räknade avståndet nu och det var en 19,6 km. Jag fattar inte att jag knappt ens har träningsvärk idag.

onsdag 17 juli 2013

Pojken


Enjoy it

"Jag bestämde mig för att inte bry mig 
så mycket om destinationen, utan helt enkelt njuta av resan. 
~ David Archuleta"

måndag 15 juli 2013

Till Skåneland och tillbaka

Igår morse, väldigt tidigt på morgonen plockade Amanda och Anette upp mig och vi begav oss nedåt i landet. Dessa sex-sju timmar det tog för oss att ta oss nedåt för att titta på hästar som Amanda var intresserade av att köpa, de försvann på ett kick, eftersom vi konverserade om allt mellan himmel och jord. Det var inte många minuter i sträck det var tyst i bilen.
Den första hästen vi var och kikade på var en stor fux-valack som hette Rolex. Himla trevlig kille och en underbar gård som ägdes av en familj vars döttrar hade ponnier de tävlade varje helg. Så mamman hade inte riktigt den tiden som behövdes åt honom. Gravida Amanda filmade, jag red och Anette studerade. Han var trots sin storlek väldigt lyhörd och lättflyttad. Fin kille som jag gärna haft själv. Vi tog oss en titt på gårdens andra hästar, även Rolex mamma. Förälskade mig i hans syster Romancia som var otroligt stor och vacker.
Vi stannade till vid en hamburgerbar och stoppade i oss en bit, där även Royne Zetterman satt och åt. Sen tog han sin hästbuss och begav sig iväg. Så gjorde vi.
Det andra stallet låg längre ut på landet och en äldre mor med sin vuxna dotter tog emot oss. De hade just köpt gården och hade inte många hästar just nu. Stoet Diana stod färdigknoppad och fin när vi kom. Vi tog oss ut på gräsbanan de hade bakom stallet och trots att det nu hade börjat blåsa rejält rörde hon inte en min. Det tog en stund för oss att komma överrens, jag hade gärna fortsatt lite längre för hon blev bara trevligare och trevligare.
Vi tackade för oss och började den långa resan hem igen. Funderade kring hästarna och allt däromkring. Det blir bra det här.
Jag hade en fantastiskt rolig dag med min fina vän Amanda och hennes tränare Anette. I needed it. Tack.


lördag 13 juli 2013

Rader som gör ens dag

Jag blir alldeles rörd av vad människan skriver om mig på hennes sida när jag la upp en video på min ridning.

"Du är ju proffs ju. Det här är det jag förespråkar. Om man bara lallar runt runt på en volt så blir hästen bara tung och trist och blir svårmotiverad. Man måste göra så här för att få upp den, ändra gångart, ändra riktning, flytta sidleds, vad som helst som tvingar den att balansera om sig. Jättebra för att få en spänstig häst. Och jag som oxå ridit massa spanska hästar kan skvallra om att det är SVÅRT att få dem så här framåt, kräver ett jäkla jobb från ryttaren, de vill mest uppåt, men inte framåt. Ökad trav är en prestation, de korvar sig och faller jättelätt i galopp. Din sits är ju väl skolad och du sitter I hästen, inte ovanpå den. Ska jag ge dig en detalj att korigera så får det bli att du när du svänger eller böjjer eller flyttar bogar förstärka din båleffekt genom att peka med din navel mot hästens ytteröra. Dels hamnar din inre höft längre fram och din bakre längre bak dels så får du en viss bogstödjande effekt. För er som tycker att hon förböjjer så är det en automatisk reflex från en skolad ryttare. Det är egentligen inte böjning man vill åt utan man böjjer halsen en kort sekund eller så länge som behövs för att få hästen att flytta bogen utåt eller sluta luta inåt. Men som ni ser så är det ingen rörelse som man sitter fast i en längre stund, bara tills man uppnått att få kontroll på dens bog.Ja, du fastnar liiite för mkt i innerhanden ett tag, det är sant. Underbar ridning."

Sedan efter att folk kommenterat och klagat på sin egna ridning så svarade hon så här.

"Man ska INTE döma sig efter denna ryttaren. Då blir det jätte, jättefel och man tappar all tro på sig själv. Denna ryttare är skolad och på proffsnivå. Jag inbillar mig att de flesta i denna grupp är skogsmullar av olika slag.Det får man vara och självklart rider ingen vanlig människa så här. Så döm inte er själva, men ha ryttaren som förebild och lär er så mycket ni kan. Jag var lite rädd att det kulle bli så här, de flesta kommentarer tystnade efter filmen lades upp.Om jag ger en ryttare råd så ger jag råd utefter vad den ryttaren är i sin personliga individuella utbildningsgrad."

Blir alldeles lycklig.

torsdag 11 juli 2013

Uppgradera dig

Jag har kommit i kontakt med en otroligt trevlig kvinna som är fantastiskt duktig inom hästeriet, som har en blogg som skriver om Logisk ridning. Till råga på allt så bor hon i världens bästa stad, Barcelona. Jag har läst mycket det hon skriver om och blir så inspirerad "Det är alltså så?" "Det är ju precis så jag har tänkt, då är jag inte tokig". Att få ord på saker man egentligen vet
men behöver få ord på för att det ska klicka till i huvudet. Jag rekommenderar alla hästmänniskor som vill förbättra sin hästs förutsättningar att läsa hennes blogg:


And. Action!

Jag har nu slutit fred med Lustiga Huset. Inte människorna där alltså, de har alltid varit trevliga.. men själva arbetsplatsen. Jag har väl varit lite bitter över att ha en paus från femkampandet och inte ens få vara på Insane, även om jag förstår att de tjänsterna var tillsatta redan från början. Jag ska vara lycklig bara jag får vara på attraktion istället för spel den här perioden när det är högsäsong och inga femkampsgäng är inbokade. Men alltså.. Lustiga. Kroppen tar stryk och det är så yttepyttesmå gästmöten (även om man kan göra dem awesome också), men jag är numera van vid att ha mina gäster som mina i två och en halv timma. Men nu får jag ge mig själv en smäll på käften och säga till mig själv att stå ut och göra det bästa av situationen. Det finns fördelar med Huset ändå. Dagarna blir liksom lite finare och lite bättre om man ser det från den sidan.

På söndag ska jag och en vän åka och provrida en häst åt henne. Eller jag ska rida eftersom hon är väldigt gravid, men vill ha en fin häst i alla fall. Så jag ska få rida denna store fux som står i Skåne och sen ge mina råd. Ska bli roligt att få hänga en hel dag med henne, det var länge sedan vi sågs ordentligt.

onsdag 10 juli 2013

Create


Livet handlar inte om att finna sig själv. 
Det handlar om att skapa sig själv.

Eufori



 

Tog mig ut till Djurgården och upp på Skansen ändå. Mitt Grönan-personalkort
gjorde att jag slapp de sjuka köerna in. 
Håkan var underbar! Som vanligt. 
I eufori.

tisdag 9 juli 2013

Sommar och sol. Havet och vinden och doft av kaprifol.

Så.Jävla.Ledig.
Solen skiner och jag har inget bättre för mig. Håkan spelar på Allsång ikväll, hoppas på att jag kan ta mig in. Kära Håkan, så mycket minnen till dessa toner. Så mycket förknippat med mitt älskade Grönan.
Man tycker ju att han kunde ha spelat hos oss istället.

Var just ute och sprang en runda. Andas in. Andas ut. Allt ordnar sig.

Ridning ingen sport?

 Det har just kommit ut en artikel om Sverigedemokraterna som inte tror på att ridning är en idrott. "Inte fysiskt krävande". Idioter.

"Sverigedemokraternas ordförande i Östhammar Mikael Rahm upprörs på SD:s officiella hemsida över att MP:s representant ifrågasätter fördelningen av  idrottsstödet mellan den mansdominerade ishockeyn och den kvinnodominerade ridningen. Rahm inleder inlägget i sann SD-anda med att ifrågasätta varför det ska läggas lika mycket pengar på kvinnodominerade idrotter:
Vad man vill uppnå är inte riktigt klart, men det mesta tyder på att man vill ha en mer jämt könsfördelad spridning av kommunens pengar än vad som sker idag. I högerspalten på artikeln kan man se könsfördelningen, vilket tydligen och av någon märklig anledning är viktig.
Ja Micke det kan kännas märkligt för dig att alla kommunens invånare jämlikt får ta del av skattepengarnas fördelning, men för resten av oss känns det naturligt.
Men Micke stannar inte där. Förutom att döma ut Östhammars idrottskvinnor passar han även på att döma ut en av Sveriges största idrottsrörelser:
Men om vi nu funderar lite på vad det handlar om, att stödja idrotter, kan väl inte ens Kerstin Dreborg (MP), tillstå att ridsport är en idrott. Sport kan jag tillstå, men inte idrott. Idrott eller lagsport där det krävs fysiska insatser kan jag acceptera som idrott. Fotboll, innebandy m.fl. där vi pratar om fysiskt idrottsutövning inkluderas, men definitivt inte ridning. Visst är det så att fler tjejer och kvinnor håller på med ridning än killar, men det är ingen idrott, lagsport eller kräver fysiska prestationer.  Vad sägs om rally, schack, boule, dataspel eller bridge? Är det idrotter eller sporter? Visst, man behöver skicklighet i vad det än vara må, men ridsport är definitivt diskvalificerad som idrott.
Oj, oj och oj… Den här konversationen kom vi ihåg från högstadiet, men då gällde det 13-åriga brådmogna pojkar och inte medelålders kommunpolitiker.
Men vansinnet slutar inte där. Micke lyckas även få in SD:s favoritfråga invandringen i texten – eller som han formulerar det, ”berikare”:
Snart kommer antagligen krav på stöd till idrotter som ”berikare” i denna kommun vill bidra med, och är det dessutom kvinnliga utövare kommer väl mp, att motionera om extra anslag från kommunen.
Nu kanske ni får intrycket att Sverigedemokraterna är hästfientliga, men det är inte sant. Sverigedemokraterna är bara hästkritiska…"

fredag 5 juli 2013

For old times sake


Hittade den här fina lappen som jag fick av Spel och Butik för 
ett antal år sedan. Det roliga är att jag tillhörde Attraktion just då.
De lyckades se att var var en stjärna ändå på något sätt, typ.

När det bara inte går.

Detta kan ha varit den mest o-produktiva dagen i mannaminne. Du vet, när man känner att om man har borstat tänderna så är det en enastående prestation. Duscha är det inte tal om. Jag har inte ens kommit utanför dörren. Man gör det allra viktigaste - typ tar vitaminer och p-piller. Kollar mailen. Sen är man slut. Jag ställde fram löparskorna och träningskläderna, om, om det skulle ske ett mirakel och jag skulle få en dos energi. Men det inträffade aldrig.
Så nu blir det till att lägga sig så att man orkar gå upp imorgon för att arbeta. Femkampssäsongen gör ett uppehåll så här mitt i sommaren och jag har för tillfället fått hoppa in i lustiga huset. Det tog mig ingen tid alls att bli uppkörd där, eftersom jag arbetat där mycket under mina tidigare säsonger. Annars är Lustiga en ganska komplicerad det av tivolit att lära sig. Jag är glad över att få vara på attraktion igen, även om det bara är för ett tag. Älskade park.

torsdag 4 juli 2013

Sitsen är grunden

Jag brukar säga åt mina elever att lyfta bort skänklarna från sadeln, hålla dem där, hitta sittbenen, vrida om benen inåt och sedan lägga ner dem mjukt. Så att tårna och knäna pekar rakt framåt, för att överskänkeln ska ligga an mot sadeln hela tiden och inte glappa. Upprepa så ofta det behövs.
 I skritten tänker du att höfterna rör sig i en cirkelrörelse bakåt -uppåt - bakåt - nedåt -framåt - uppåt... osv. När du sitter ner traven kan du försöka hitta känslan av att höfterna rör sig - en i taget - fram och tillbaka följandes hästens rörelser.
Överskänklarna ligger fortfarande an mot sadeln och man kan föreställa sig att man har gångjärn i knäna, som gör att även om du flyttar underskänkeln så påverkas inte överskänkeln. Rider du lätt, var noga med att stigbygeln befinner sig på den bredaste delen av foten (även om du sitter ned, men speciellt i lättridningen ) för att kunna fördela vikten mellan överskänkel och stigbygel. Så att du med lätthet kan resa dig och sätta dig ner, utan att dunsa ned i sadeln. Sätt dig ned i mitten, den djupaste delen av sadeln för att sedan låta hästens kraft föra dig uppåt igen. Och när du är uppe, endast några centimeter, ska vikten och balansen som sagt fördelas mellan överskänkel och foten i stigbygeln.
Jag red enormt mycket barbacka som barn och det gjorde att jag alltid red med knäna utåt, även i sadel. När jag sedan började förstå att om jag vred om benen och la an överskänkeln så fick höfterna en bredare anläggningsyta och blev mycket mjukare och följsammare. Jätteviktigt att inte låta hela skänkarna följa med när du gör halt. Även om överlivet och vikten förs en aning bakåt, så behövs det att din underdel ligger kvar och att benen inte förs framåt. Tänk på gångjärnen i knäna.

 Lägg ett långt dressyrspö vid din höft när du sitter i sadeln och låt det hänga ner. Är dina hälar framför spöets ände? Då sitter du troligtvis i stolsits. Jag tycker att en bra sits är det viktigaste vi måste lära oss innan vi ens kan börja att kräva någonting av hästen. Den har väldigt svårt att gå i balans om vi inte själva sitter rätt och ger de bästa förutsättningarna för vår vän.

In the shadows


Jag och Jarek.

Idag

Börja med efterrätten. Följ ditt hjärta. Lev efter dina drömmar. Ha olika färg på strumporna. Älska ditt inre barn. Ge dig själv presenter. Gunga i månskenet. Ta taxi ett kvarter. Lita på livet. Säg att du kommer från en annan planet. Njut långsamt. Klä upp dig till frukost. Överraska dig själv. Be människor på gatan om hjälp med fickparkeringen. Prata med blommorna och förvänta dig ett svar. Gå till jobbet i pyamas. Krama träd. Skicka ett kärleksbrev. Sätt ut gröt till utomjordingarna. Välj ljuset. Sök din galenskap. Sitt vid en eld och berätta sagor. Småprata med främlingar. Ligg naken på ett fårskinn. Förlåt dig själv och andra. Släpp taget. Kasta bort stenarna du bär på i din ryggsäck. Sjung högt för dig själv. Uppskatta det du har. Klä ut dig. Ta en ledig dag. Håll inte igen. Släpp in. Kasta måste-listan. Det finns ingen skuld. Undvik rea. Sprid ditt ljus. Bränn inte ut dig. Ha tröjan bak och fram. Avstå inte. Du är bra som du är. Campa i trädgården. Njut av din kraft. Drick solsken. Uppskatta din kraft. Våga något nytt. Gå barfota. Tänk att du har semester varje dag och att du arbetar frivilligt. Stå vid havet när det stormar. Förvänta dig det bästa. Bryt rutiner. Fråga inte om lov. Gör det omöjliga. Det finns hopp om framtiden. Universum ger dig det du vill ha. Prutta när du behöver det.

Om bara min älskade


Du är det bästa jag har.

söndag 30 juni 2013

And so on

Länkar en fras i mailet jag fick från Gunilla Swartling, för den värmer i mitt hjärta.

Du visar i mina ögon en fantastiskt trevlig ridning på videon som du länkade, den värmde att se!

lördag 29 juni 2013

Queens Of The Stone Age


Otroligt bra platser lyckades vi att få igår. Fast jag fick skydda mig armbågandes
från alla hoppande människor runtomkring mig. 
Camilo var lyrisk efteråt.

fredag 28 juni 2013

If I had a tail

En helt l e d i g dag. Det är inte fy skam och det har inte hänt ofta på senaste. Inte så ofta alls i mitt liv. Men nu sitter jag hemma hos Camilo medan han har begett sig iväg till jobbet. Har kollat runt på olika alternativ på arbeten, men jag känner ingen stress än. Ska bege mig iväg till parken och vänta in min fina och när han slutar vid fem ska vi ladda upp inför spelningen som han har velat se i evigheter. Queens of the Stoneage, dem skulle vi egentligen åkt till Peace and Love för att se, men när festivalen gick i konkurs blev det depp här hemma. Som TUR var, så bokade Circus in en spelning med dem och gissa vem som var den första att köpa biljetter?

Breakeven


Underbar spelning med The Script 
på jobbet igår.