Hur du overlever i La Paz

- Var valdigt kvick och observant over vagen (Overgangsstallen? Slappa forbi gáende? Vad ar det?)
- At INGEN mat som saljs pà gatan (Kanske de inhemska magarna tàl det, men inte vàra)
- Ga inte for snabbt uppfor backar eller trappor (Om du inte vill ha en billig fylla forstàs)
- Ha inte laderskor (du kommer att ha klasar av skoputsare efter dig)
- Bar vattentàliga klader under karnevalstider (Det kommer en vattenballong eller en hink nar du minst anar det)
- Taxibilen du aker med ska ha skylt och se serios ut (annars vet du inte vart du hamnar)
- Fraga alltid om priset innan du koper (av nagon marklig anledning sa blir allting helt plotsligt dyrare nar det ar en turist som handlar)
- Att visa hur rik och fancy man ar genom att ha fina klader och vifta med pengarna, ar ingen bra ide (du kommer nog inte ha dem lange till i sadana fall)
- Trana upp din kissblasas uthallighet (offentliga toaletter ar det ont om, och vatten MASTE du ha i dig hur som helst)
- Tro inte att du kan ta dig fram pa din engelska (nu verkar det som att spanskan hade varit ett battre val som andrasprak)
- Lyft inte pa en cholitas hatt bara for att du ar nyfiken (jag kommer fa leva med att inte veta hur sjutton de kan sitta kvar sàdar pà sniskan)

Somliga gar med trasiga skor..

Bakom ett hörn står döden på lur,

duger ej mycket till.

Han tar mig när han vill,

somliga går med trasiga skor..

Har fatt sa mycket nya intryck inpressat i huvudet de senaste dagarna att jag knappt vet in eller ut. Har forsokt att skriva nagra rader har, men har inte vetat hur jag ska kunna sammanfatta allt i ett par ord (kanske kan det ocksa berott pa att huvudet kanns helt mossigt pa grund utav hojden, jag har gatt runt och kannt mig halvfull konstant). Kontrasten fran att forst ha bott i ett overflodigt, ytligt Miami - till att komma hit till ett av sydamerikas fattigaste lander ar obeskrivbar.

Jag kanner mig acklig och smutsig over att leva som jag gor, nar manniskor tvingas sanka sig sa lagt for att overhuvudtaget slapa sig fram genom nagot som ska kallas liv.

Bedjande blickar som foljer en langs gatan. Blundar.

Jag skams. Over dig och mig.

Jag tycker..

.. att det ar en fruktansvart snevriden varld vi lever i.

Five countries in less then 24 hours

Sitter i Peru och forsoker halla mig vaken med en kaffe. Har varit en tuff dag. Var uppe med tuppen vid fyra och for ivag fran Miami. Sag alla manniskor som avslutade sina partykvallar. Galen stad. Val pa flygplatsen hade de andrat om och gjort en detour till Costa Rica forst. Sa idag har jag varit i USA, Costa Rica, Colombia, just nu i Peru och om forhoppningsvis nagra timmar i Bolivia. But you never know. Kanske stortar planet eller nagot. Hamnar pa en ode o som i Lost. Hittar isbjornar i buskarna och hemliga gangar med konstiga sifferkoder.

Borde inte alla som arbetar pa en flygplats fa en anstallning fosrst nar de kan tala engelska? I alla fall nagorlunda bra. I Colombia var det hemskt, kunde knappt tala med nagon. Och mina dyra schampoflaskor fick jag slanga. Gaah. Fast jag gav bort dem istallet till en tjej pa flygplatsen, hellre det an att de hamnar i soporna. Sa fick nagon ut nagot bra av det, hoppas hon blev glad.

I tre minuter och fyrtioåtta sekunder är jag där igen..

Vi sitter i samma bil, vi sitter i samma bil
Tusen år och tusen mil, vi sitter i samma bil.
Om det här är vad du vill, kan jag åka tusen till
En silverfärgad bil, vi sitter i samma bil.

Vi sitter i samma bil, en silvergrå missil
En bomb i motsatt fil, vi sitter i samma bil.
om man somnar för en stund, tar det slut på en sekund
För jag har velat dö med stil, vi sitter i samma bil.

För vi har varann, för vi har varann
Det finns dom som säger, jag tror det är sant.
Det finns ingenting, det finns ingenting vi inte kan,
För vi har varann.

Jag behöver dig just nu, för mig finns bara du
För mig finns bara du, jag behöver dig just nu.
Om man somnar för en stund, tar det slut på en sekund
En silvergrå missil, vi sitter i samma bil.

För vi har varann, för vi har varann
Det finns dom som säger, jag tror det är sant
Det finns ingenting, det finns ingenting vi inte kan.
För vi har varann, för vi har varann,
Det finns dom som säger, jag tror det är sant
Det finns ingenting, det finns ingenting vi inte kan,
För vi har varann.

Tusen år och tusen mil, vi kan åka tusen till
Tusen år och tusen mil..

Med skrubbsår på knäna och solsken i blick

Jag har fått sommarkänslan.
Upplevt sommarsolen.
Nu har jag även fått mina sommarben. Blåmärken och skrubbsår med andra ord.
Lånade Teds enhjuling som jag lajade och trixade med och försökte lära mig hantera bättre. Men det är bra mycket svårare än det ser ut ska ni veta, fråga mina bara mina smalben. Förstå brasilianarna på Grönan som gör detta fast på en som är flera meter upp i luften. Jag beundrar dem. Om jag någon gång lär mig bemästra den som de gör ska jag luffa runt i Europa och leva på att göra små uppvisningar på gatan.
När Tina var färdig med sitt så cyklade vi ner down town för att spana in läget och funderade på att gå på Salvador Dali-muséet som ligger här i stan. När vi kommer ner hamnar vi mitt i en festival tillägnad Martin Luther King Jr. De gick med sina trummor, drillpinnar och dansade helt vilt. Slängde halsband och godis från bilar och drog släp som var konstruerade som båtar och öar där utklädda människor satt och vinkade. Det ville aldrig ta slut, det bara fortsatte och fortsatte. Helt galet.

Sista natten här i St Pete, har trivts oerhört bra så visst är det tråkigt när man vet att man aldrig mer kommer tillbaka (Tina och Jonas flyttar härifrån snart). Men förtrösta icke! Jag har en hel del mer att uppleva. Imorgon tar vi bilen igen och kör ner till Miami, blir väl lite tid i Everglades och så tänkte vi spana in Key West också. När vi är färdiga där så hoppar jag på planet och letar nya spännande äventyr i La Paz. Ska bli så roligt att få lära känna ännu ett land, speciellt tillsammans med Marre. Woho! Sverge får vänta.

Bolivia, here I come!

Down under

Den fisken jag såg när vi badade i Fort Lauderdale har jag nu upptäckt vad det var för någon sort. Vi var inne på akvariet på Seaworld där jag såg en likadan, vitfläckig, beige halvlång liten haj. "Eh, Tina.. Det var visst en.. whitespotted bamboo shark jag badade med häromdagen". Mysigt värre.

Gillar inte hela djurparkskonceptet, men här hade de en hel Animal rescue-del där de tog hem djur (till exempel manatees och delfiner som skadats utav motorbåtar), rehabiliterade dem och släppte sedan ut dem igen om de kunde klara sig på egen hand. Jag försöker också tänka att om människor kan gå så här och studera djuren, så kanske folk (och i synnerhet nästa generationer) blir intresserade utav att försöka bevara de arter som fortfarande finns kvar här på jorden. Tycker dock att många utav djuren hade en tok för liten yta att leva på.
Under späckhuggarshowen ryser jag ända ut i knäskålarna precis som det brukar göra när jag ser en riktigt bra dressyruppvisning. Det är magnifika djur de har att göra med. Sitter där (förmodligen som resten utav hela publikens yngre hälft också gör) och funderar på om man inte ska satsa på en karriär som späckhuggar- och delfintränare istället. Men när showen är slut och magin försvinner kommer jag fram till att jag faktiskt trivs med mina pälsbeklädda, fyrbenta varelser. Vill hem till hästarna, saknar dem oerhört.

Ballerina on a ribbon (poem by Tom)

Michelle,
This slight, light, lovely woman with bright blue eyes...
Dancing on a string before muscled guys
Arabesque, first position, feet put to the test
Now fifth positon, steady, this girl is the Best!

Det är inte varje dag man får en sådan fin dikt. Tinas vän Tom blev tydligen imponerad av min lindansarförmåga och skickade dessa rader i ett mail med en hel del bilder från när vi var och klättrade senast. När jag skaffar ett eget hus så ska jag ha en lina i mitt vardagsrum. Mellan mitt 720-liters akvarium och min myshörna med stora fluffiga kuddar. Det blir perfekt.

Idag var vi med Jonas på hans arbete där hans företag i Clearwater ska revovera världens största hotell som enbart är byggt i trä. Det var en maffig byggnad måste jag säga. Det går inte att beskriva hur stort detta hus var, det var flyglar hit och korridorer dit. Ett sådant man bara drömmer om att få springa runt i som barn och leka kurragömma. Även om det skulle ta ett par dagar att leta igenom denna enorma skapelse (man skulle ju hinna hungra ihjäl innan någon hittade en).
Vi for sedan runt hela St Pete för att uträtta en massa ärenden och handla. Börjar faktiskt bli lite trött på att sitta i den där bilen. Mina ben blir så fruktansvärt rastlösa. De bara hänger där och skriker om att få bli använda. Sedan var vi på en urmysig restaurang kallad Bonefish och nu ska jag hoppa i säng.
Snipp, snapp, snut. Så var dagen slut.

Bedårande Dora

Pratade med min mor och berättade vad Robert hade sagt. Då förklarar hon de andningsproblemen som han hade sett, men jag inte förstått vad. Jag hade tydligen haft en väldigt svår kikhosta när jag var liten. Allt går från klarhet till klarhet. Nu väntar jag bara på en förklaring till vad sjukhuset kommer att betyda..

Dagen efter åker vi in till Mount Dora, som är en alldeles förtjusande liten stad. Små söta hus med små söta gator. Övertrevliga människor som pratar och ler hela tiden. Här skulle jag kunna tänka mig att bo. I alla fall om sisådär en fyrtio år.
Vi går runt i alla små affärer och allt är utsmyckat så fint (på kvällen är det tuusentals av små lampor överallt, påminner lite om grönan). Hittar Uncle Al´s timecapsule, vilken jag blir alldeles exalterad över. Bara en massa gamla femtiotalsprylar, med allt från filmaffischer, autografer, LP-skivor och Elvis-prylar. Vill ha, vill ha.
Men jag lägger band på mig och vi går istället lös på strumpaffären (jag och Tina är sock- och strumpfeteschister bägge två). Äter godaste lunchen, säger hej då till Donna och far sedan vidare mot nya äventyr i West Palm Beach.

Åter igen väg, väg, väg. Byta musik. Knapra morot. Åh, en örn. Kisspaus. Väg, väg, väg. Disskutera livet. Byta radiokanal. Stirra ut i skogen, kanske finns en björn någonstans där bland träden? Smaska på lite mandlar. Attans, kisspaus igen. Väg, väg.. Ja, ni förstår.
Kommer i alla fall fram till hotellet sent på kvällen. Dimper ner i säng för vi ska upp tidigt till clinicen.
Den hittar vi ute på en huuuge anläggning med travbana, fyra hoppbanor, oändligt antal stall där diverse tränare har en egen länga. Där har Judith sin kurs som vi ska vara med på.
I början av dagen ska alla presentera sig inför gruppen och berätta vem man är och vad man gör, är stolt över att jag inte ens blev nervös av att stå där och snacka engelska inför en hel bunt med amerikaner.
Rider en häst vars namn var Agenda och får en hel del matnyttiga tips om min sits. Men jag höll på att stekas där ute på banan då det var betydligt mycket varmare i den här delen utav staten. Var precis på gränsen till att jag blev som en potatis i en fritös. På kvällen åker Tina och jag in till stan och äter Sushi på en tjusig restaurang. Ljusen ringlar sig kring palmerna, nedanför spelar ett band en massa fräsiga blueslåtar och luften är fortfarande varm. Livet kan vara värre.
Efter helgens kurs var färdig hade vi måndagen kvar och då for vi ner till Fort Lauderdale där vi latade oss på stranden hela dagen. Jag som inte är något badlejon direkt (pinsamt att bekänna det, men var inte i vattnet en ända gång i somras), går ner till havet för att äntligen få kasta mig ut i det blå. Men vad tror du det första Michelle ser om inte en rocka. Väntar tills den har försvunnit ut igen, plaskar lite i kanten och går upp till den betryggande stranden igen. Där ligger vi tills det var dags att styra kosan hemåt igen. Meningen var att vi skulle ner till Miami och Key West också, men de tar vi nästa vecka.
Imorgon är det Sea World som gäller. Har blandade känslor angående alla dessa djurshower. Mäktigt att se på, men får flashbacks till den gamla godingen Rädda Willy.
Men som som Johnny Castle sa till Baby. "You cant save them all".

"Let your hair be red"

Vi kom hem lite tidigare än beräknat, eftersom Tina nu har fått grönt ljus om att ta med sig sin lilla sportbil hem till Sverige. Så då tar vi Miami, Everglades och Key West när vi ändå ska lämna bilen i Miami för att skeppas tvärs över atlanten.

Vilken trip det har varit, har hunnit göra en hel del. Men det har också varit mycket dötid i bilen. Många långa timmar, vilka vi ändå har lyckats fördriva rätt så bra. Lyssnat på musik (åkte vi ute på landet körde vi country för att få den rätta feelingen), pratat om allt och ingenting mellan himmel och jord (ofta blev det att Tina pratade och jag lyssnade, när hon väl kommer igång är det svårt att stoppa. Men är bara trevligt), mumsat på frukt och annat gott eller bara glott ut genom fönstret där naturen och städerna har varierat sig till det oändliga. Kameran har legat beredd vid mina fötter hela tiden.

Hur som helst. Vid mitt senaste inlägg lämnade vi Panama city för att åka ner till Tinas vän Donna som bor i Mount Dora. Hon bor på landet en bit utanför med sin man, åtta hästar och två hundar. Precis sådär kan jag tänka mig att bo när jag blir gammal och grå.
Underbart öppet stall där hon hade sina två hingstar och sex ston. Stora hagar för att vara i Florida också. I Sverige skulle de räknas som små, så det är ju plus till oss.
Morgonen därpå red Donna lektion för Tina och sedan tog vi oss ut till en liten by som kallas för Cassadaga. Där befinner sig olika medier och människor som påstår sig kunna spå, läsa framtiden och liknande. Jag var lite skeptiskt till detta, men såg det ändå som en rolig grej.
Gick in i en bokhandel som också fungerar som ett slags informationscenter. Där hade alla medier sina visitkort liggandes. Man skulle plocka det man fick bäst vibbar utav, och alla vi tre plockade bland annat ut ett kort till en viss Robert. Tina och Donna valde att ringa till honom för att boka tid, men jag tyckte det vore lite trist om vi alla gick till samma. Så jag tog mitt andra kort där en Harry hade en Sibirian Husky (har alltid velat ha en sådan) vid sitt namn.
Vi åt lunch på "Lost in time"-caféet och gick sedan ut till våra gubbar som bodde i små hus.
Harry såg inte alls ut som någon som skulle kunna tränga sig in i min hjärna och mitt förflutna, utan hade sitt klibbiga hår uppsatt i en hästsvans och magen hängde över byxkanten
(inga förutfattade meningar här inte).
Hans sätt att utläsa allt som han ville ha reda på var att jag fick välja en färg för varje ord som kommunikation, intuation, kärlek och liknande. Utav det blev det en liten fin tavla som han säger sig kunna läsa. Men han frågade mig vissa saker som jag tänkte "Det borde väl du veta" eller så berättade han bara saker som skulle ha kunnat passa in på vem som helst. Någon ande ville ha kontakt med mig..ooh.. Its your grandfather. Eh.. min farfar dog när jag var yttepytte och min morfar känner jag inte. Varför skulle han finnas med mig?
Nej, satt bara där och väntade på att gubben skulle babbla färdigt. Totalt bortslösade pengar.

Gick lite morloken därifrån för att vänta på Tina och Donna. De berättade att den här Robert hade sagt en hel del otroliga saker och jag ångrade bittert att jag inte gick till honom också. Skulle ha gått på första känslan. När vi sitter där utanför bokhandeln och pratar pekar Donna på andra sidan gatan och utbrister att det är Robert som kommer gåendes. De vinkar och säger hej. Han kommer fram och pratar lite med oss och vi berättar för honom att jag varit hos Harry och blivit lite besviken. Han får något förstående i ögonen när jag säger det och jag antar att det inte är första gången som någon blivit lurad där.
Han ber mig hämta min målning och sätter sig med mig en bit bort. Han tittar på den en stund och frågar "Do you have some problems with your back?"
Jag bara stirrar på honom och sedan skrattar jag till. Hur i helsike.. Ryggen har varit min stora akilleshäl. Som jag har svurit över denna kroppsdel när den har vägrat sammarbeta med mig under alla dessa år. Har säger också att han ser något med andningen. Kan ha varit någonting när jag var yngre. Kommer inte på vad han menar, kanske min allergi?
Han fortsätter och berättar att jag måste prata mer med min familj eftersom vi har haft så mycket konflikter och bråk. No shit. Men vilka familjer har inte problem?
Han säger att jag är en bra lärare och att jag arbetar fint med barn. Har god hand med handikappade unga också. Jag tänker efter och vem är jag att bedömma om jag gör det bra eller inte, men de verkar ju tycka om mig i vilket fall som helst. Kanske är det sant.
Jag har haft många korta förhållanden och inget speciellt seriöst. Det finns dock fortfarande någon jag tänker på, meddelar han medan han fortsätter utläsa min lilla tavla - vilken ser ut som en väldigt bredvingad fjäril. Jag kommer inte att kunna binda mig på ett par år förrän jag har fått ordning på allt mitt andra.
Mitt i allt säger han att han ser ett sjukhus. Jag blir rädd och undrar vad fasiken det kan betyda. Robert lugnar mig och säger att det är någonting positivt, som en förlossning eller liknande.
Min utsida visar styrka och jag medan jag försöker hålla den fasaden uppe så är min insida skakig. Jag är en smart person och tänker mycket. Han säger att jag får med mig mycket från den här resan och att jag har en slags mamma/syster-relation med Tina och jag ska vårda den kontakten. Självklart ska jag det. Jag tycker oerhört mycket om henne och är så tacksam för att jag har fått komma hit.
Till slut så tänker jag inte ens på hur han vet allt detta, utan accepterar det bara. Jag som har velat tro på sådant här men aldrig riktigt gjort det.
Jag tar min lilla fjäril och börjar gå. Han säger "And let your hair be red".
Har haft en del diskussioner med andra och med mig själv innan om jag ska byta till nån annan färg, men.. Säger Robert att det ska vara rött, så ska det vara rött.

Mont Dora next

Vi ska alldeles strax lamna Panama city och aka vidare till Mont Dora som ligger en bit utanfor Orlando.
Igar vandrade vi pa stranden under formiddagen for att sedan plocka upp flickorna och aka till stallet. De fortsatte med sina lektioner och jag arbetade med en stor skimmel vid namn Arthur. Trevlig grabb, men ville inte riktigt vara med och arbeta. Fick inte sitta pa ytterbogen i hoger varv sa jag misstanker att han inte var riktigt okej i den sidan.

Saknar faktiskt inte alls Sverige och allt dar hemma just nu. Den varlden existerar inte nar jag ar har och det ar oerhort skont att bara koppla bort den biten. Daremot har jag dromt manga drommar om Berga pa sistone. Det var en hangbro over vagen istallet for den vanliga och vi vallade kor over den. Vi korde traktorer och drack champange. Mycket marklig natt.

Dags att packa ihop nu och saga hej da. Konstig kansla att man har bott har och levt med dessa manniskor och sa ar det troligtvis sista gangen man nagonsin kommer att traffa dem.
Thats life.

Dolphins in Panama

Igar morse satte vi oss i bilen och korde uppat norr hela dagen.
Upp och upp, anda till Panama city. Vi trodde det skulle vara kallare och hade forberett oss val. Men vi tog en kvallspromenad under stjarnorna och det var alldeldes ljummet i luften.
Har bor vi hos ett par av Tinas elever, de har ett underbart hus med brygga och en stor motorbat. Tva galna hundar har de, Maggie och Forrest. Men de ar valdigt trevliga hela familjen.
Var i stallet under formiddagen dar dottrarna red lektioner och jag videofilmade och fotograferade. Efter det at vi lunch pa ett litet kinahak i krokarna.

Nar vi kom tillbaka gjorde Billy iordning sin stora bat och tog oss pa en aktur. Vi korde ut till mexikanska golfen och precis nar vi skulle vanda tillbaka ser vi ett par fenor sticka upp ur vattnet. Delfiner! Vi stannar till och vantar en stund och efter ett tag kommer de upp igen. De simmade precis runt och under baten och hade en liten baby med sig. De tackade for sig och gled vidare ner i djupet. Vilka underbara varelser. Pa vagen tillbaka ser vi tva till en bit bort. Nu ar min resa gjord, nu kan jag aka hem.

Vid narmare eftertanke. Nej. Vi har massor kvar att uppleva.

Roadtrip

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring

Idag är det dimmigt och fuktigt.
Men ändå inte kallt.
Luktar svensk sommar.
Luktar min stuga.
Min stuga och mina älskade hästar.
Nej.

Ska hoppa in i duschen och få i mig fruksost. Sedan bär det av till Panama city, där Tina ska hålla ridlektioner. Sedan far vi igenom Tallahasse ner mot Orlando, där vi ska stanna i en liten stad i närheten för att hälsa på några vänner. Därifrån ska vi ta en avstickare in till en by där det bor "moderna häxor" och annat spåtantstjaffs med tarotkort och andra spirituella prylar. Ska bli intressant.
Därefter ska vi nog ner till Miami Beach, även där har finns ett par bekanta som vi ska stanna hos. Däromkring samlas hela Floridas hopp- och dressyrelit för vinterträning.
Efter det far vi igenom Everglades och ner till Key West.
Detta kommer ta ungefär två veckor och jag har ingen aning om hur tillgången till dator kommer att se ut, så kan nog inte uppdatera mig här så ofta nu.

So long!

"See you later, alligator"

På stranden tidigare idag blev jag åter igen Michelle sju år, vars dröm var att finna gamla dinosaurieben, gräva upp skelett och återuppliva uråldrig historia.
Den lilla arkeologen i mig vaskade fram småfossiler och hajtänder.
Skulle kunnat sitta där hela dagen.

Men vi for vidare till Sarasotas nationalpark där vi egentligen skulle knallat in till vattenhålet mitt i området där alligatorerna brukar samlas. Men det var bara en och en halv timme kvar till skymning, så vi bestämde oss för att fara in till parken igen någon annan dag istället. Då tältar vi över så att vi får se denna massansamling av gamla reptiler.
Vi vandade runt en del ändå och såg vildsvin, sköldpaddor, ekorrar, gamar, hjort, en hel massa olika fjäderfän och en och annan alligator också. Rätt mäktiga när de ligger där och lurar några meter ifrån en. (El Maco, Vad tänker du på?)
Var kvar vid solnedgången och tog en del fina bilder.

Väldigt ofta hör jag min mobiltelefon ringa. När måsarna visslade nere på stranden ryckte jag till och skulle svara. En trudelutt på radion lät som min signal. Vibrationerna i bilen får mig att stoppa ner handen i fickan för att fiska upp telefonen som ringer. Men den ligger ju far, far away in Sweden. Jävlar vilken superhörsel jag måste ha.
Är man skadad eller är man?

Hur möta en odöd?

No more information, thanks.
Behåll allt jidder där hemma i Sverige.

Laddar upp inför våran lilla två-veckors roadtrip. Vi ska upp till Panama City, genom Tallahasse, förbi Orlando, ner till Miami och vidare genom Everglades till Key West. Är tanken ialla fall, sen får man vi ju se.
Så har som sagt laddat upp - genom att ligga i solen på baksidan med Hanteringen av odöda, Amy Winehouse i öronen och världens godaste smoothie som Tina så vänligt gjorde till mig. Boken handlar om hur Stockholms alla döda vaknar upp från bårhusen och kyrkogårdarna. Låter lite bissart, men får en att fundera på hur man skulle agera i vissa lägen. Tänk om din älskade vaknade upp igen efter att ha försvunnit från denna världen? Sådär lagom förruttnad och gosig.

Fick nog av att ligga som en strandad säl så vi tog och sprang en runda i området när solen höll på att gå ner. Var en av de varmare dagarna under tiden jag har varit här. Folk frågade om det var jag som hade tagit med mig kylan från Sverige, för det har verkligen varit småkyligt ett tag nu. Men såg att det skulle vända och bli i alla fall 25 grader imorgon.
Vi har planer på att antingen åka ut till Shell Islands och kika på delfiner eller så blir det naturreservatet i Sarasota och därefter stranden i närheten.
Very difficult decision to make.

Men tiden har sin rätt att förändras där den går..

...och den är hos dig nu, hos dig och din vän.
Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen.
Aldrig älska dig igen
-Winnerbäck

Förresten hörde jag att det var snöblask hemma. För det har jag ju inte nämt tidigare. Nej, jag tänker banne mig inte komma tillbaka förrän det blir barmark igen.
Visst saknar jag alla mina kära människor där hemma. Men jag behöver en liten break från allt just nu. Jag har gett och gett, men ändå föll allting ihop som en ogräddad jävla pannkaka. Hur ska allting kunna fortsätta som förut?
Omöjligt.
Dagen har varit fruktansvärt arbetssam (not). Vi åkte till en av outleterna som finns häromkring och större shopping-galleria får man nog leta efter. Köpte en del kläder eftersom jag inte tog med mig så vansinnigt mycket. Ångesten smög sig på, så jag höll lite i slantarna. Kunde ha slösat bort allting där, då det verkligen fanns..allting. Man ser så sjuka saker här, speciellt i mataffären. ÄTER verkligen folk sådant?

Och så var det tvättbjörnar på infarten. Very cute.
Rackoon. Check.

I walk the line

Idag har det varit rätt så blåsigt och lite kyligt faktiskt.
Brr. Men hörde att det var snöblask hemma. Mohaha.

Tina och jag var och handlade och fixade under dagen.
Åt en quinoa-sallad. Det FINNS faktiskt vettig mat här också. Det ni. Inte bara en massa flottiga hamburgare och sliskiga pommes.
Bara att åka mellan alla ställena är en upplevelse. Jag sitter och stirrar ut genom bilfönstret på alla märkliga hus och byggnader. Just som jag tänker att Sverige är rätt så grått jämfört med detta dyker det upp en bilmeck som är randigt reaggefärgad i grönt, gult och rött. Utanför sitter två rastamans med mössorna på sne och röken ringlandes från ciggen. Det händer bara i Florida.
Sedan bestämde vi oss för att sticka iväg och klättra. Jää.
Lite av en besvikelse var det, då klättercentret i Solna faktiskt är både större och har bättre klätterleder. MEN, där hemma har de har ingen lina. De hade de här och där fastnade jag. Shit, vad roligt ett snöre kan vara. Har nog fått hyfsad balans från voltigen, för det gick förvånansvärt bra. Man kanske skulle ta och bli cirkusartist i sitt nästa liv?

Sunrise over White Pine Circle

Solen håller på att gå upp.
Nu har jag fallit tillbaka till mina gamla vanor genom att vakna tidigt. Skönt att vara på banan igen. Ser ut att bli en ganska fin dag.
Igår var vi ute och åkte för att stanna på lite olika stränder. Fotograferade och plockade snäckor. Shells. My Shells.

Ska hoppa in i duschen, äta frukost och se vad den här dagen kan föra med sig.
Hörde att det var snöblask i Stockholm.
Myspys.

New Year's Eve on the beach

Det var min första nyårsafton som firades vid en brasa på en strand i alla fall.
Bättre än att stå och frysa häcken av sig som man brukar få göra.
Vi åkte över till några av Tina och Jonas vänner som bor någon timme härifrån White Pine Circle. De hade ett stort vindskydd, där vi satt under och mös. Drack champange och åt cheesecake.
Ett par andra vänner till dem som var där, var ett homosexuellt par som var några av de roligaste jag mött. En av dem hade en hel kasse full med ljusrör, tutor, visselpipor, blinkade lampor och massor av andra liknande leksaker som han hade köpt. Så vi sprang runt där alla vuxna människor och roade oss med dessa prylar.
Vid tolvslaget (då klockan redan var morgon där hemma hos er), stod vi på stranden och såg på alla fyrverkerierna över vattnet och förde oljud med våra munspel och tutor. Efter det slocknade jag på en av bänkarna och blev inte väckt förrän vi skulle åka därifrån.

A very pleasant New Year's Eve!