Vi kom hem lite tidigare än beräknat, eftersom Tina nu har fått grönt ljus om att ta med sig sin lilla sportbil hem till Sverige. Så då tar vi Miami, Everglades och Key West när vi ändå ska lämna bilen i Miami för att skeppas tvärs över atlanten.
Vilken trip det har varit, har hunnit göra en hel del. Men det har också varit mycket dötid i bilen. Många långa timmar, vilka vi ändå har lyckats fördriva rätt så bra. Lyssnat på musik (åkte vi ute på landet körde vi country för att få den rätta feelingen), pratat om allt och ingenting mellan himmel och jord (ofta blev det att Tina pratade och jag lyssnade, när hon väl kommer igång är det svårt att stoppa. Men är bara trevligt), mumsat på frukt och annat gott eller bara glott ut genom fönstret där naturen och städerna har varierat sig till det oändliga. Kameran har legat beredd vid mina fötter hela tiden.
Hur som helst. Vid mitt senaste inlägg lämnade vi Panama city för att åka ner till Tinas vän Donna som bor i Mount Dora. Hon bor på landet en bit utanför med sin man, åtta hästar och två hundar. Precis sådär kan jag tänka mig att bo när jag blir gammal och grå.
Underbart öppet stall där hon hade sina två hingstar och sex ston. Stora hagar för att vara i Florida också. I Sverige skulle de räknas som små, så det är ju plus till oss.
Morgonen därpå red Donna lektion för Tina och sedan tog vi oss ut till en liten by som kallas för Cassadaga. Där befinner sig olika medier och människor som påstår sig kunna spå, läsa framtiden och liknande. Jag var lite skeptiskt till detta, men såg det ändå som en rolig grej.
Gick in i en bokhandel som också fungerar som ett slags informationscenter. Där hade alla medier sina visitkort liggandes. Man skulle plocka det man fick bäst vibbar utav, och alla vi tre plockade bland annat ut ett kort till en viss Robert. Tina och Donna valde att ringa till honom för att boka tid, men jag tyckte det vore lite trist om vi alla gick till samma. Så jag tog mitt andra kort där en Harry hade en Sibirian Husky (har alltid velat ha en sådan) vid sitt namn.
Vi åt lunch på "Lost in time"-caféet och gick sedan ut till våra gubbar som bodde i små hus.
Harry såg inte alls ut som någon som skulle kunna tränga sig in i min hjärna och mitt förflutna, utan hade sitt klibbiga hår uppsatt i en hästsvans och magen hängde över byxkanten
(inga förutfattade meningar här inte).
Hans sätt att utläsa allt som han ville ha reda på var att jag fick välja en färg för varje ord som kommunikation, intuation, kärlek och liknande. Utav det blev det en liten fin tavla som han säger sig kunna läsa. Men han frågade mig vissa saker som jag tänkte "Det borde väl du veta" eller så berättade han bara saker som skulle ha kunnat passa in på vem som helst. Någon ande ville ha kontakt med mig..ooh.. Its your grandfather. Eh.. min farfar dog när jag var yttepytte och min morfar känner jag inte. Varför skulle han finnas med mig?
Nej, satt bara där och väntade på att gubben skulle babbla färdigt. Totalt bortslösade pengar.
Gick lite morloken därifrån för att vänta på Tina och Donna. De berättade att den här Robert hade sagt en hel del otroliga saker och jag ångrade bittert att jag inte gick till honom också. Skulle ha gått på första känslan. När vi sitter där utanför bokhandeln och pratar pekar Donna på andra sidan gatan och utbrister att det är Robert som kommer gåendes. De vinkar och säger hej. Han kommer fram och pratar lite med oss och vi berättar för honom att jag varit hos Harry och blivit lite besviken. Han får något förstående i ögonen när jag säger det och jag antar att det inte är första gången som någon blivit lurad där.
Han ber mig hämta min målning och sätter sig med mig en bit bort. Han tittar på den en stund och frågar "Do you have some problems with your back?"
Jag bara stirrar på honom och sedan skrattar jag till. Hur i helsike.. Ryggen har varit min stora akilleshäl. Som jag har svurit över denna kroppsdel när den har vägrat sammarbeta med mig under alla dessa år. Har säger också att han ser något med andningen. Kan ha varit någonting när jag var yngre. Kommer inte på vad han menar, kanske min allergi?
Han fortsätter och berättar att jag måste prata mer med min familj eftersom vi har haft så mycket konflikter och bråk. No shit. Men vilka familjer har inte problem?
Han säger att jag är en bra lärare och att jag arbetar fint med barn. Har god hand med handikappade unga också. Jag tänker efter och vem är jag att bedömma om jag gör det bra eller inte, men de verkar ju tycka om mig i vilket fall som helst. Kanske är det sant.
Jag har haft många korta förhållanden och inget speciellt seriöst. Det finns dock fortfarande någon jag tänker på, meddelar han medan han fortsätter utläsa min lilla tavla - vilken ser ut som en väldigt bredvingad fjäril. Jag kommer inte att kunna binda mig på ett par år förrän jag har fått ordning på allt mitt andra.
Mitt i allt säger han att han ser ett sjukhus. Jag blir rädd och undrar vad fasiken det kan betyda. Robert lugnar mig och säger att det är någonting positivt, som en förlossning eller liknande.
Min utsida visar styrka och jag medan jag försöker hålla den fasaden uppe så är min insida skakig. Jag är en smart person och tänker mycket. Han säger att jag får med mig mycket från den här resan och att jag har en slags mamma/syster-relation med Tina och jag ska vårda den kontakten. Självklart ska jag det. Jag tycker oerhört mycket om henne och är så tacksam för att jag har fått komma hit.
Till slut så tänker jag inte ens på hur han vet allt detta, utan accepterar det bara. Jag som har velat tro på sådant här men aldrig riktigt gjort det.
Jag tar min lilla fjäril och börjar gå. Han säger "And let your hair be red".
Har haft en del diskussioner med andra och med mig själv innan om jag ska byta till nån annan färg, men.. Säger Robert att det ska vara rött, så ska det vara rött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar