Bedårande Dora

Pratade med min mor och berättade vad Robert hade sagt. Då förklarar hon de andningsproblemen som han hade sett, men jag inte förstått vad. Jag hade tydligen haft en väldigt svår kikhosta när jag var liten. Allt går från klarhet till klarhet. Nu väntar jag bara på en förklaring till vad sjukhuset kommer att betyda..

Dagen efter åker vi in till Mount Dora, som är en alldeles förtjusande liten stad. Små söta hus med små söta gator. Övertrevliga människor som pratar och ler hela tiden. Här skulle jag kunna tänka mig att bo. I alla fall om sisådär en fyrtio år.
Vi går runt i alla små affärer och allt är utsmyckat så fint (på kvällen är det tuusentals av små lampor överallt, påminner lite om grönan). Hittar Uncle Al´s timecapsule, vilken jag blir alldeles exalterad över. Bara en massa gamla femtiotalsprylar, med allt från filmaffischer, autografer, LP-skivor och Elvis-prylar. Vill ha, vill ha.
Men jag lägger band på mig och vi går istället lös på strumpaffären (jag och Tina är sock- och strumpfeteschister bägge två). Äter godaste lunchen, säger hej då till Donna och far sedan vidare mot nya äventyr i West Palm Beach.

Åter igen väg, väg, väg. Byta musik. Knapra morot. Åh, en örn. Kisspaus. Väg, väg, väg. Disskutera livet. Byta radiokanal. Stirra ut i skogen, kanske finns en björn någonstans där bland träden? Smaska på lite mandlar. Attans, kisspaus igen. Väg, väg.. Ja, ni förstår.
Kommer i alla fall fram till hotellet sent på kvällen. Dimper ner i säng för vi ska upp tidigt till clinicen.
Den hittar vi ute på en huuuge anläggning med travbana, fyra hoppbanor, oändligt antal stall där diverse tränare har en egen länga. Där har Judith sin kurs som vi ska vara med på.
I början av dagen ska alla presentera sig inför gruppen och berätta vem man är och vad man gör, är stolt över att jag inte ens blev nervös av att stå där och snacka engelska inför en hel bunt med amerikaner.
Rider en häst vars namn var Agenda och får en hel del matnyttiga tips om min sits. Men jag höll på att stekas där ute på banan då det var betydligt mycket varmare i den här delen utav staten. Var precis på gränsen till att jag blev som en potatis i en fritös. På kvällen åker Tina och jag in till stan och äter Sushi på en tjusig restaurang. Ljusen ringlar sig kring palmerna, nedanför spelar ett band en massa fräsiga blueslåtar och luften är fortfarande varm. Livet kan vara värre.
Efter helgens kurs var färdig hade vi måndagen kvar och då for vi ner till Fort Lauderdale där vi latade oss på stranden hela dagen. Jag som inte är något badlejon direkt (pinsamt att bekänna det, men var inte i vattnet en ända gång i somras), går ner till havet för att äntligen få kasta mig ut i det blå. Men vad tror du det första Michelle ser om inte en rocka. Väntar tills den har försvunnit ut igen, plaskar lite i kanten och går upp till den betryggande stranden igen. Där ligger vi tills det var dags att styra kosan hemåt igen. Meningen var att vi skulle ner till Miami och Key West också, men de tar vi nästa vecka.
Imorgon är det Sea World som gäller. Har blandade känslor angående alla dessa djurshower. Mäktigt att se på, men får flashbacks till den gamla godingen Rädda Willy.
Men som som Johnny Castle sa till Baby. "You cant save them all".