Andas

Hittade det här på en lapp i ett par byxor när jag städade min lilla stuga.

 
När vi en gång valt väg, låt oss aldrig vända blicken bakåt och låt inte heller ångesten fräta sönder vår själ.

Lluvia

Syndafloden är här, nu får vi vad vi förtjänar. Eller något. Sablans vad det har vräkt ner, hela natten, hela dagen och så hela natten igen. Floden har svämmat över så en av hagarna har förvandlats till en sjö. Fryser det på så kan vi ju alltid åka skridskor. Och elen till min stuga gick i natt, kallt var det när jag vaknade imorse. Tur att Micke kan fixa allt sånt där. Näknar ner dagarna nu. Bara lite kvar som ska fixas och sen är jag på väg igen.

It´s a womans world

Min kropp har tagit många smällar i sina dagar, så jag har lärt mig att hantera smärta rätt så bra. Men mensvärken från helvetet är inte att leka med. Det är som att någon sitter inne i mig och sticker mig konstant med små knivar, och den molande värken i ryggen gör att jag knappt kan stå upp. Det gör ont att vara stilla, det gör ont att röra sig. Det gör ont att prata, det gör ont att vara tyst. Försökte mig på att rida Jerzy, lite trav och en galopp i ena varvet. Men jag fick hoppa se mig besegrad av min egen kropp och lät Christina rida honom ett par varv istället. Finaste hästen. Kul att se honom från marken. Sen gav jag upp och gick in och vilade, fick lite tyngre smärtstillande och jösses vad effektivt. Blev sjukt avslappnad och det onda gav sig lite. Tack, tack, tack. Så när jag kunde andas igen så blev det en underbart god lunch med tisdagsgänget som Marina hade lagat. Mumma. Tänk att vi alla är kvar här fortfarande. Mats och Åsa har hängt här i evigheter, ända sedan jag var tretton år och blev superlycklig av att få rida ut med dem. Och Marina vars dotter Julia började här när hon bara var en pluttig femåring. Så ena Lena som har arbetat här i elva år och så den andra Lena som "bara" varit här i sex år. Hammarby är ett ställe som man blir kvar på.

Obsession for freedom

Kollade på en karta hur det ligger med stället jag ska fara till. Kunde inte låta bli att scrolla upp ett par mil och läsa småbyar och gatunamn runt Barcelona. Det knöt sig i magen av saknad och det kändes nästan som att jag skulle börja att böla. Älskade Bacelona. Om en vecka är jag där. Häromdagen när jag stod i butiken och fixade med den nya John Withaker-kollektionen kom det in ett gäng peruanska tanter och jag hörde mitt underbara språk. Kunde inte låta bli, så till slut stod jag där och pratade med dem. Jag känner att jag tappat en del, men de tyckte jag behärskade det riktigt bra. De gick och jag var alldeles varm i kroppen. Jag blir lycklig på riktigt av att prata spanska.

Jag och Haspar

Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet

Ett dygn till har suddats ut ur våra liv och ersatts med minnen. En rätt gråmulen, ordinär dag. Men tänk vad man ska sakna den här vanligheten sen när man inte är mer än jord och aska.
Tina är bortrest med Rolf och oj, vad jag hoppas att de njuter där i solen. Själv klaffsar vi runt i leran och låter huden knottra sig medan man står där och försöker gräva fram en häst innan man ska rida. Men snart är det min tur.. Dubbla känslor. Travellern inom mig skiker och bankar och säger att nu är det tamefan dags att åka. Medan den andra rösten säger att vi faktiskt har det rätt så bra här bland underbara människor, de goaste hästarna och oväntad kärlek. Jag vet inte hur det här ska kännas, så jag väntar lite med att känna efter tills... tills ett tag framåt.

Stockholm i mitt hjärta

Patapam patapam

I natt tog mig mina drömmar upp mig på min älskade Ingrato igen. Han skrittade på med en taktfast rytm, och vi var på väg någonstans. Kanske upp i bergen, vem vet? Han började att takta och blåsa upp sig, och jag lät honom hållas. Min kropp minns fortfarande hans steg och jag kan även nu, efter så lång tid känna hur mina muskler minns hur det var. Men rädd, det var jag aldrig på honom. Tokiga, fina häst.

Red Igrusjka då jag har sett att hon har haft svårt med galoppfattningar på lektionerna. Fick ägna början av passet åt att samla ihop henne med övergångar och sidoförflyttningar. När vi väl fattade galopp ställde jag min egen kropp lite utår och får vara super-noga med att inte röra innertygeln i fel ögonblick. Annars blir det fel galopp eller de bara springer in från en slängtrav. Till slut förstod hon så pass bra att vi kunde göra dem från skritt. Gå på en volt, göra en skänkelvikning i skritt - och bam - en perfekt galoppfattning. Fina tjejen. Hon blev så glad. Och svettig.

Wherever I lay my cat

Det här är ingen hatt-hylla. Det är en katt-hylla.

Joder

Om exakt två veckor befinner jag mig i Barcelona. Mitt älskade Barcelona. Mina gator. Min luft. Mina molekyler. Det är där jag hör hemma. Städade min lilla stuga idag, kläder kläder i stora lass. Böcker, tidningar och skor. Öppnade min laptop som jag tagit med och började rensa ur bilder. Jag har inte riktigt kunnat ta mig mod att titta igenom mitt förflutna. Där satt jag i min saknad och rensade mapp för mapp. Han. Det var okej. Mest ilska. Platser. Mest lycka över att få ha varit där. Men när jag fick upp bilderna på Ingrato och Teofilo rann tårarna. Hur ska de förstå varför jag försvann? Mina finaste hästar. Rädda lilla vackra Teo som till slut tyrde sig till mig och Ingrato som alla hatade men blev min allra bästa vän. Det värker i mitt hjärta.
Som tur är har jag fina hästar här med. Igor var så duktig idag att jag nästan sprack av stolthet. Galoppen är rund och fin nu. Vilken liten kille.

Jag vill kunna dela mig i två. En del får stanna här med hästarna och med Camilo. En annan del far ut i världen och är så Michelle som det bara går att bli.

The shadow of you

Sale el sol

Dagen börjar bra. Sol och "värme". Släppte just ut hästarna i bara långkallingarna, det var inte allt för kallt. Så det får räknas som någon slags värme. Men om två veckor behöver jag inga dubbla lager kläder alls. Nedräkningen har börjat.
Nu ska jag ut och träna alla mina fina små hästar.

Friends in need

Tjejmiddag hos Tuss igår

 

 

Sen fest på Skeppsbar med mina älskade Grönalundare

Tack alla fina för att ni finns.

Ett litet steg

Åh. Min lägenhet är så fin nu. Men, jag säger hej hej då Huddinge och hej hej ett steg närmare Spanien.

Ju mindre att bära desto lättare känner jag mig

Uff.. den här gången har jag åtminstone inte en miljon grejer i min lägenhet som ska städas undan och läggas in i skåp, eller följa med ut till stallet eller ut i världen. Bara en halv miljon prylar. Så en hel del åker i soporna eller ges bort. Det är fruktansvärt skönt att bli av med sådant krafs som bara ligger och inte gör någon som helst nytta. Jag har gjort i ordning en kasse med kläder till Julia som jag känner sitter bättre på någon annan, stövlarna jag köpte i Barcelona har jag bara använt en gång - så de har säkert min syster större glädje av. Nackellacken kommer att hinna torka ut, så de kan hon också lika gärna få. Sakerna i mitt liv får mindre plats. Då fär jag plats för mera mig själv.

Packa packa upp en låda till

Massor med nya prylar anlände till butiken idag.

Sture kontrollerar att allt går rätt till (eller vill han månne bli såld tro?)

Det du har ska du ge

Både i söndags och i måndags tog jag Tinas grupper på ridskolan. Vad det är roligt när folk VILL utvecklas och verkligen FÖRSÖKER. Sen att hjärnan och kroppen sätter krokben för en ibland, är en annan femma. Vi övade massvis med bakdelsvändningar för det är den perfekta rörelsen för samling, kapa av hörnen med att flytta framdelen och "fyrkantiga" volter. Ryttarna blir bättre, hästarna blir bättre och vi instruktörer arbetar också med att uppgradera oss själva. J-generationen är en samling underbara hästar och det är så kul att få vara en del av dem. Satt på Jarek igen häromdagen för första gången på ett tag, han har gått så bra med alla elever att det inte har behövts riktigt. Vilken hjälte han är, travar på stadigt i form och lyssnar och försöker. Fina, fula lilla Jarek.

Mats fick låna Jerrmarus ut i skogen tillsammans med Marina/Jelena, Åsa/Jirinka och Pirjo/Janne. Han var lycklig över att få vara med sina tjejer igen (Jerrmarus alltså)

Och Julia tränade Ivasko på volten tillsammans med mig och Igor

Follow it

Vad är din passion? Följ den.

Han föll

Alla de dagarna som kom och gick, inte visste jag att de var livet.

Spanska fraser och kalla vindar i solen

Morgonen började bra med små lätta Simpson-moln

 

Jag och Jerrmarus efter träningen

 

Jerzy fick vara western-häst idag

 

Paso por paso

Passet är fixat. Flygbiljetten ordnad. Lägenheten uthyrd. Ett steg i taget. Snart far jag. Får inte känna efter, inte riktigt än. Då kommer jag aldrig att kunna. Måste iväg. Så är det bara.

Joshi Gonzalez

Move

Ett skepp är tryggast när det ligger i hamn. Men det är inte vad ett skepp är byggt för.

I´m fucking crazy. But. I. am. free.

Lana del Rey är riktigt beroendeframkallande. Men det känns fel att lyssna på henne utan Camilo. Det liksom är vi tre.
Solen har glidit över gården idag, men vad hjälpte det när vinden blåste kall som ett korsdrag i Sibirien. Jerrmarus gick runt gården med mig på ryggen hela två varv idag, förbi läskiga hovslagaren och ner förbi kossorna. En sväng på ridbanan och sen fick det räcka, han är så duktig nu.. lilla pojken. Red hans storasyster Chimova precis innan jag slog mig ner här. Vilken häst. Så hård och trotsig när hon inte är med på noterna, men när man kan spela på samma våglängd är hon fantastisk. Lyhörd och mjuk som få.

En sak som jag har funderat över sen jag kom hem från Spanien, är var alla små stalltjejer har tagit vägen? När jag var yngre så praktiskt taget bodde jag och mina vänner i stallet. Vi var glada över att få putsa träns, leda ut en häst till hagen, få sopa stallgolvet eller ge hästarna mat. De brukar ersättas, generation efter generation. Men jag har hört flera säga, från olika stall..att det inte alls är på samma sätt längre. Alla barn ska ha hästen praktiskt taget framkörd när de ska rida, vill inte dra sitt strå till stacken eller jobba sig uppåt. Det är genom alla timmars hårt slitande som jag kan det jag kan idag. Är den jag är. Och det är jag jävligt tacksam över.

Medborgarplatsen at sunset. Jag älskar stan precis lika mycket som landet.

I´m trying hard to not get into trouble, but I got a war in my mind

Jahapp. Här trodde man att man skulle få sig en lugn vecka bland hästarna, men behövdes tydligen inne i butiken imorgon. Jag får gå upp tidigt i ottan så att jag hinner rida ett par hästar innan jag ska in och brottas med kassa-apparaten och busiga små hundar som hellre vill nosa runt än att prova täcken. Om det blir dåligt väder kan jag i alla fall få känna lite skadeglädje, mohaha. Skämt åsido.. jag tycker om att gå omkring och fixa där bland alla de alla fina nya tränsen som doftar underbart nytt läder, Pikeur-ridbyxorna som man vill ha allihopa och allt annat sånt där som man bara mååste ha. Jag får hålla fingrarna i styr om jag ska kunna åka någonstans överhuvudtaget i vinter.
Jag får se hur länge jag kan hålla mig borta från Sverige nu. Den kyla som kommer instormandes kanske en annan värme kan väga upp.. suck. Livet är inte alltid så enkelt. Väldigt sällan faktiskt. Inte trodde jag att det skulle bli såhär.

Mina fina små gick fint idag. Jerrmarus hovar verkar bra och han travar på med mer schvung nu, även om det är lite vingligt. Det blir bättre med tiden och lite mer muskler. Jirinka skrek lite på sina bästa vänner, men hon förstår väldigt snabbt det här med eftergift i nacken. Jerzy gjorde ett par bocksprång av ren och skär glädje, jag tillät några stycken, men när jag såg bakbenen i ögonvrån så fick jag säga till lite. Men med kärlek i hjärtat. Finaste hästarna.

Kiss me hard before you go

Spotify har fått arbeta hårt här hemma hos mig i några dagar nu. Jag och Camilo har återupptäckt Lana del Rey och det är ett par låtar som har fått gå på repeat nästan intill 24 timmar om dygnet. Sök på hennes namn, Born to die heter albumet och lyssna igenom låtar som Ride, Born to die, Radio, Summertime sadness, Dark paradise. Vackert. Otroligt vackert. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin är möjligt att tröttna på den här musiken. Lana del Rey.. Lana av kungen, betyder det på spanska. Hon är kung.

Så är det

Upp och ner är lika långt, men inte lika lätt

Gråmulen dag, och jag tackar återigen för att det finns ett ridhus här på gården. Underbart att vi även har högtalare i varje hörna så att man kan lyssna på musik medan man rider. En del hästar verkar tycka att det är roligare att arbeta till musik. Tycker jag med.
Började dagen med Jelena och Jerrmarus, eftersom Jirinka fick hänga med Mats och Åsa och Snygg-Janne ut i skogen. Jerrmarus verkade inte lika öm i fötterna längre efter att Lena hade varit där och pillat lite, hon hade upptäckt en hålvägg och satte in tjära att fylla igen med. Så nu ska vi väl komma igång igen. Men att han är lite på efterkälken gör egentligen ingenting, eftersom han är född nästan ett helt år efter de andra J:na. Ariel råkade få en liten på höstkanten istället för på våren när de andra ploppade ur. Så han går faktiskt bara på dagis fortfarande. Nåja.. grundskolan i alla fall. Jelena skötte sig också kanon, och medan jag satt där uppe på den lilla pigga tjejen med den ljusa, kompakta halsen kom jag att tänka på Ivan. Lilla arbetsvilliga isabellen Ivan, som anlände till gården redan 96 och var allas ständiga favorit. Precis så känns det att rida Jelena också. Kan nog bli bra det där.

Unghästarna rider jag med den här anordningen. En remontgrimma som jag fäster ännu ett par tyglar i. Så jag kan vänja dem gradvis med bettet och behöver jag ta tag lite så gör jag det i nosgrimman, så jag slipper slita i munnen på dem.