Ett dygn till har suddats ut ur våra liv och ersatts med minnen. En rätt gråmulen, ordinär dag. Men tänk vad man ska sakna den här vanligheten sen när man inte är mer än jord och aska.
Tina är bortrest med Rolf och oj, vad jag hoppas att de njuter där i solen. Själv klaffsar vi runt i leran och låter huden knottra sig medan man står där och försöker gräva fram en häst innan man ska rida. Men snart är det min tur.. Dubbla känslor. Travellern inom mig skiker och bankar och säger att nu är det tamefan dags att åka. Medan den andra rösten säger att vi faktiskt har det rätt så bra här bland underbara människor, de goaste hästarna och oväntad kärlek. Jag vet inte hur det här ska kännas, så jag väntar lite med att känna efter tills... tills ett tag framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar