It´s a womans world

Min kropp har tagit många smällar i sina dagar, så jag har lärt mig att hantera smärta rätt så bra. Men mensvärken från helvetet är inte att leka med. Det är som att någon sitter inne i mig och sticker mig konstant med små knivar, och den molande värken i ryggen gör att jag knappt kan stå upp. Det gör ont att vara stilla, det gör ont att röra sig. Det gör ont att prata, det gör ont att vara tyst. Försökte mig på att rida Jerzy, lite trav och en galopp i ena varvet. Men jag fick hoppa se mig besegrad av min egen kropp och lät Christina rida honom ett par varv istället. Finaste hästen. Kul att se honom från marken. Sen gav jag upp och gick in och vilade, fick lite tyngre smärtstillande och jösses vad effektivt. Blev sjukt avslappnad och det onda gav sig lite. Tack, tack, tack. Så när jag kunde andas igen så blev det en underbart god lunch med tisdagsgänget som Marina hade lagat. Mumma. Tänk att vi alla är kvar här fortfarande. Mats och Åsa har hängt här i evigheter, ända sedan jag var tretton år och blev superlycklig av att få rida ut med dem. Och Marina vars dotter Julia började här när hon bara var en pluttig femåring. Så ena Lena som har arbetat här i elva år och så den andra Lena som "bara" varit här i sex år. Hammarby är ett ställe som man blir kvar på.