Patapam patapam

I natt tog mig mina drömmar upp mig på min älskade Ingrato igen. Han skrittade på med en taktfast rytm, och vi var på väg någonstans. Kanske upp i bergen, vem vet? Han började att takta och blåsa upp sig, och jag lät honom hållas. Min kropp minns fortfarande hans steg och jag kan även nu, efter så lång tid känna hur mina muskler minns hur det var. Men rädd, det var jag aldrig på honom. Tokiga, fina häst.

Red Igrusjka då jag har sett att hon har haft svårt med galoppfattningar på lektionerna. Fick ägna början av passet åt att samla ihop henne med övergångar och sidoförflyttningar. När vi väl fattade galopp ställde jag min egen kropp lite utår och får vara super-noga med att inte röra innertygeln i fel ögonblick. Annars blir det fel galopp eller de bara springer in från en slängtrav. Till slut förstod hon så pass bra att vi kunde göra dem från skritt. Gå på en volt, göra en skänkelvikning i skritt - och bam - en perfekt galoppfattning. Fina tjejen. Hon blev så glad. Och svettig.