Mitt hjärtas stad

Då och då slår det till med sådan kraft att jag nästan tappar andan. Jag förlorar fotfästet en liten stund och måste lugna ner mig själv med att tala lugnt och pedagogiskt, "Barcelona kommer att finnas kvar av resten av ditt liv. Det är inte långt bort. Du kommer att komma tillbaka. Ingen anledning att stressa upp sig". Okej, jag försöker hålla mig lugn. Men saknaden ligger som en klump i bröstet och den vägrar ge sig av. Jag låter den ligga där och försöker mest att inte känna av tyngden.
Älskade stad. Mitt hem. Hur kunde dessa tre år kännas som hela mitt liv? Denna fantastiska stad, mina älskade berg som jag håller av så högt. Stränder med turkost vatten och klippor med fåglar som älskar dem lika mycket som jag. Och värmen. Den som aldrig riktigt försvinner. Min kropp behöver den.
Mina älskade vänner. Mina älskade hästar. Minns ni mig? Den tokiga svenskan.Vår tid är för länge sedan uträknad. Men jag tar den varsamt i mina händer och känner tacksamhet för jag fått den med er.
Alla mina smågator att irra sig bort på. Att hitta tillbaka eller hitta något nytt som man sedan kan hitta tillbaka till.
Jag hittar tillbaka. Inte nu och inte snart. Men sen.