Vamos a Chile, amor mio.

Kallt och ruggigt är det. Och kallare och ruggigare blir det. Två månader kvar i detta mörka land innan planet tar oss över atlanten. Jobbar häcken av mig för att kunna göra vad jag vill i Chile och inte behöva tänka så ekonomiskt hela tiden. Snålt, om ni vill kalla det. Så jag inte upprepar min hemresa från Kuba, där jag höll på att inte få lämna landet då jag behövde betala en extra summa för att mitt visum hade passerat en dag. Jag hade noll kronor. Noll dollar. Noll CUC. Jag stod lamslagen. Frustrationen steg. De tänkte inte släppa igenom mig. Jag skulle inte kunna komma hem. Och som alltid när jag blir frustrerad - då gråter jag. Mitt på flygplatsen tränger sig tårarna ut. Efter en stund ser en rödlätt man mig och frågar om jag behöver hjälp. Jag förklarar situationen och han tittar medlidande på mig. Sedan fiskar han upp den summan som behövs, jag tittar storögt på honom och tror inte mina öron. Jag frågar vad han kommer ifrån, han svarar Spanien. Jag kramar om honom, säger att jag älskar Spanien, rusar iväg för att i sista stund kliva ombord på mitt plan. Men det är inte alltid man har en räddare i nöden, så denna gången ska jag ha med mig en stadigare summa. Innan dess väntar en hel del dagar på Lush, och en hel del dagar bland hästarna. Perfekt kombination.