Jag tänker ofta på Kuba.
Inte alls för sällan spatserar jag fram på Havannas bakgator.
Någon gång varje dag möter jag de som fanns med mig just där, just då. Kvinnan mitt emot som enträget hängde ut nytvättade, vita kläder och lät dem svaja i vinden. Den gamle farbrorn som satt på trappen nedanför, log finurligt och vinkade upp till mig varje morgon. Janier som så tålmodigt väntade varje gång jag behövde slå upp nya ord i den spanska ordboken och lärde mig dansa på balkongen. Mannen som jag tyvärr glömt namnet på, som lät mig åka med i hästkärran och visade mig bergen. Mijail, som arbetade i bokaffären och hjälpte mig med allt från att ladda telefonen till att lära mig Kubas "do´s and dont´s". Jag sitter på det fallfärdiga tåget och gör en man överlycklig för att han får öva på sin dammiga engelska medan han åker de två och en halv timmarna från jobbet.
Jag blundar och känner hur vinden följer med vågorna in och slår mot Malecón. Satte på tv´n en söndagsmorgon nyligen och hamnade i ett program från Havanna och såg mina gator och torg igen, vilket var en sorgligt nostalgisk, men härlig känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar