Utanför stallet passerar det dagligen snäckor, sniglar med bärbara hus, vilket har fått mig att börja fundera. Hur känns egentligen en sekund för en sådan varelse som tar sig fram så otroligt långsamt? Det måste vara enormt frustrerande att se målet men veta att det kommer ta en halv dag att ta sig dig, eller förlikar de sig med tanken och bara glider runt med ro?
Kanske är en sekund för dem är som en timme för oss människor? Men de, liksom andra djur, har inte behövt göra sig själva en kalender för att hålla reda livet. De gör allting som de bör och ska med hjälp av hur kroppen reagerar och vad naturen berättar för dem genom ljuset och årstiderna.
Men även som människa är tid någonting väldigt personligt, vi uppfattar detta fenomen olika beroende på vem vi är och vad vi är med om. Vad jag känner om hur fort det senaste året har gått är inte ett dugg av samma mått som en person som kan ha gått igenom något svårt och upplevt att tiden nästan stått still. Eller den som tycker att de senaste fem åren har försvunnit som i ett trollslag. Jag finner detta fascinerande.
Vi säger ju att tiden går fortare när vi har roligt, borde vi då inte tråka ihjäl oss för att få livet att kännas så långt som möjligt? Vi som i dessa tider är så rädda för att sitta still och göra absolut ingenting. Måhända borde vi våga vara lite mer som sniglarna, ta tiden med ett rofyllt lugn och glida fram genom livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar