"Nar trollmor har lagt de elva sma trollen.."

Ridning ar en ratt sa fascinerande sak att pyssla med. Jag har sett sa manga smaflickor grata av radsla innan ridlektionen ska borja, anda hoppar de upp pa hasten och genomlider denna timme. Bara av ren karlek till hastarna. Att gang pa gang gora nagonting man ar livradd for, ar det mod eller bara ren dumdristighet?
Nar en manniska blir radd slapper det parasympatiska nersystemet ut adrealin i kroppen sa att man ska kunna springa fortare fran faran. Fast nar man sitter dar uppe, behover man inte det. Man bara skrammer upp den stackars hasten annu mer.
Jag kanner mig valdigt trygg pa hastryggen, men de fa gangerna jag ar radd for att trilla av ar det for att hastrackaren ska springa nagonstans och bryta benen av sig. Speciellt nar det inte ar ens egna hastar och speciellt nar de ar varda manga nollor. Har fatt order om att skritta en av Aurelios fina hastar och han ar inte riktigt funtad som normala hastar. Han kan verka hur cool som helst och sen gor han en tvaromvandning med en massa studsar efterat. Sa jag sitter dar och sjunger svenska barnvisor for honom, de hjalper faktiskt. Bara det att spanjorerna verkar undra vem som ska hjalpa mig in pa mentalsjukhuset.