Livet är så skört, så skört.. Lasse, Lasse liten..

Åkte just ifrån ett tomt och sorgset Berga. Knappt några lärare på gården och bara några få elever. Kan fortfarande inte slå ifrån mig känslan av hur hemma det är för mig varje gång jag kommer dit, det spelar ingen roll hur lång tid det tar mellan gångerna. Min kropp tycker om Berga.
Men idag var det ännu tommare än det någonsin kan bli, trots människorna som fanns där rent fysiskt. Ingen Lasse att åka hem till. Det är otroligt vad livet är bräckligt ändå, så ostadigt och föränderligt. Det tar emot att dra upp den gamla klichén om att fånga dagen, men det är ett faktum som vi inte kommer ifrån. Vi måste, måste leva idag. För någon gång kommer den dagen när vi inte får en till morgondag. Skjut inte upp. Vänta inte. Lev.