Helen började på Berga ett tag efter oss andra men på något sätt hamnade alla inne på hennes rum i korridoren där jag hade rummet näst tvärsöver. Jag var så imponerad över att hon lyckades somna trots att det satt folk överallt på golvet och i sängen pratandes och stojandes.
Jag red en viss Sixten i stallet som låg granne med skolan och Helen flyttade dit islänningen hon hade då och vi kämpade oss ut tillsammans i ur och skur med våra bushästar. I tvåan flyttade vi ner tillsammans med tre andra galna vänner till en barack i utkanten av skolan och jag ljuger om jag säger att jag inte saknar den tiden.
Vi har gjort så mycket tokroliga saker att inte ens hälften kan nämnas och mycket bör nog hållas kvar i det dolda. Men Helen är inte bara bra att ha till hands när man vill ha kul, jag kan inte ens försöka räkna ut hur långt vi har gått på våra promenader där vi diskuterade allt möjligt viktigt och massor om ingenting. Det var henne jag behövde när jag hade det som allra jobbigast med min ångest för hon förstod bättre än någon annan.
När vi slutade på våran underbara skola förstod jag inte hur jag skulle kunna leva utan att ha kvar dem alla vägg i vägg. Helen med sin öppna dörr som man alltid kunde smyga in till (som jag för jämnan var tvungen att skjuta till på mornarna eftersom jag ständigt var uppe med tuppen). Men jag visste när vi stod på matsalstrappan där i april att jag alltid skulle ha kvar vissa av människorna jag funnit där bland halm, stalltjänster och mjukisbyxor. Nu bor vi i varsin del av Stockholm och ibland har det gått för länge mellan gångerna, då vi har haft mycket med vårat eget. Men det spelar ingen roll - hon har mig aldrig längre än ett telefonsamtal bort och hon finns alltid i mitt hjärta.
Älskar dig.
1 kommentar:
Men söta, underbara, fina du! Gud vad överaskad och glad jag blev såhär på morgonkvisten. Snacka om att man blir pigg från förkylningen! Tack hjärtat för att du finns!
Skicka en kommentar