Ibland poppar människor upp i mitt inre, sådana som jag inte har sett eller pratat med på länge. Eller vissa som jag bara har träffat någon enstaka gång någonstans.
De veckorna jag bodde i Havanna, brukade jag gå ner på mornarna till det lilla torget efter att ha gått förbi bageriet och köpt lite av det gula brödet. Där satt jag på någon av stenbänkarna och såg staden vakna till liv. Kubaner gå till arbetet och kuskarna sitta i sina kärror, väntandes på turisterna som snart invaderar staden från de stora bussarna. Antingen läste jag i någon bok eller bara satt och var lycklig över att få vara där jag var. En morgon kom en gammal man fram och frågade som många andra var jag kom ifrån, "Suecia", svarade jag. Han pekade på en av de stora turistbussarna där det välde ut något som liknade bleka tyskar med sina kameror i högsta hugg och frågade på hyffsad engelska om jag hade kommit med dem. Jag skrattade och sa att jag tyckte att de liknade en flock apor från zoo, för att de hela tiden går intelligensbefriat efter varandra i grupp. Han tittade på mig och fick något annat i blicken och sa "I think I have to sit down and talk with you for a moment". Så vi satt ett bra tag och pratade om Kuba och hur livet har förändrats och inte har förändrats för dem, om världen och annat som jag inte längre minns. Spännande hur vissa saker vaknar till liv igen. Fast å andra sidan, tänk hur mycket som bara försvinner ut bland universums vågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar