Jag är så tacksam över att ni bryr er. Att ni ruskar om mig.
Men jag KAN inte ändra på det. Det sitter så djupt inrotat i varenda cell inuti mig att det går på rutin. Det är lika naturligt för mig som att andas.
Det här är allt jag är, allt jag har kvar av mitt gamla jag. Tro inte att jag kan släppa det också för då har jag förlorat mig själv totalt och klarar jag inte av att vara.
Jag mår inte dåligt över att ha det i min skalle dag ut och dag in. Skulle du må dåligt över att din kropp behöver växla koldioxiden mot rent syre. Nej, det sker helt automatiskt. Är jag arg och frustrerad är det för att jag förlorat mig själv någonstans på vägen. DET däretmot är ett jävla problem och gör mig sjukt sorgsen. DET gör mig att vilja skrika lungorna ur bröstet och slå på något hårt tills händerna domnar bort så jag slipper känna.
Men det ni kallar problem är jag. Den enda del av mig som fortfarande existerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar