Män kommer aldrig att förstå sig på mensvärken från helvetet. Försökte tappert att arbeta men till slut skickade de iväg mig på rummet, jag smög tillbaka och åtminstone rullade lite bandage för att dra mitt strå till stacken.
Det var folk här för att titta på hästarna idag. Jag tror att min älskade Ingrato klarade sig undan den här gången också. Mitt hjärta slår så förbenat hårt för den där knasiga, ouppfostrade token. Jag vill aldrig lämna honom. Finaste.
Funderar mer och mer på framtiden. Barcelona? Sverige? Världen? Vilka finns fortfarande med mig? Vilka har jag förlorat för alltid?
Förlåt mig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar