Man måste vara förberedd på det oförberedda. Min Ingrato åkte idag. Chefen säger att han kommer tillbaka, men jag tror inte riktigt på vad han säger. Min älskade, glöm mig aldrig - var än du än kommer att befinna dig. Tog min Nena och red iväg upp emot bergen, tänk att jag aldrig varit upp så här långt trots att jag bott här i två år. TVÅ år.. hur gick det till? Vart har mitt liv tagit vägen? Red bland fälten och bräkande får, solen började gå ner och färgade allt i en ljusröd ton. Jag kände mig fridfull och sorgsen men ändå lycklig på en och samma gång. Finner att inom mig är jag bara ett barn men också så gammal och trött. Men hur kan man känna sig så klok och så dum samtidigt?
Det börjar bli höst nu. Men jag är glad att det inte är en svensk en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar