Att ge upp är inte att förlora. Att förlora är inte att ge upp.

Jag blir förundrad över hur känslor dämpas med tiden. Personer eller platser som skulle få mig att skutta fram av lycka eller snörpa mitt hjärta av hårda minnen, påverkar mig inte mera på samma sätt. Påverkar mig knappt alls. Är det detta som kallas för att bli vuxen? Alla som sagt och kommit med det kloka rådet att ta vara på ungdomen, de hade kanske rätt. Den energi jag hade på livet. Mitt hopp. Mina drömmar. Jag känner inte alls likadant, inte samma sug, inte samma hunger. Jag känner mig faktiskt lite likgiltig inför allt just nu. Sluta kämpa så förbannat mycket. Man behöver inte vara så oerhört kolossalt speciell och säregen. Man behöver bara må bra.