Den allra värsta känslan är nog att känna sig tom. Alldeles urgröpt. Tom, som en urdrucken mjölkkartong i ett ekande kylskåp. Men inte ens kylan i plåtskåpet finns i kroppen. Tomheten fyller upp varenda cell och känslorna är som uppabsorberade med en sådan där superdiskrasa som finns på TV-shop. Jag har haft denna ihålighet i kroppen hela dagen. Utan någon som helst anledning egentligen och helt utan min tillåtelse.
Jag föredrar känslor. Även om det är en svår och modfälld en. Även om det är en vred och ilsken känsla. Hellre ett hjärtskärande och förtvivlat sinnestillstånd än att inte ens kunna greppa minsta lilla sentimentala förteelse. Att vara så här tom är fruktansvärt meningslöst. Inget rör mig i ryggen när jag är så här. Musiken påverkar mig inte, människor kan säga vad som helst och allt jag vill är att gå och gömma mig under en gammal filt tills det går över. Jag vill inte vara otrevlig mot någon egentligen, men mungiporna är som fasttejpade och försöker jag att le blir det bara något slags grin. Inte ens när någon ger mig den finaste blomma jag någonsin fått i mitt snart tjugofyraåriga liv infinner sig minsta lilla känsla.
Fuck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar