Regnet smattrar på taket och Brita ligger fortfarande och snusar gott i sängen. Kan inte hjälpa att jag känner lite lättnad, även fast jag älskar mitt jobb. Nu när ridbanorna inte går att använda så är det okej att sitta inne i baren och snacka skit.
Det blev en längre natt än vad vi trodde igår. Efter en mojito på en dunkel liten bar på en smågata bestämde vi oss för att bege oss hemåt. Men då vissa delar av tåglinjen fortfarande är avstängda på grund av byggarbete var vi tvugna att snirkla oss runt och när vi trodde vi var på rätt väg visade det sig att vi hade helt fel. Många märkliga människor ute och Brita hade skavsår och ont i halsen. Stackarn. Men efter många om och men kom vi till slut hem till gårdens trygga vrå. Det som är underbart skönt är hon och jag är lite av samma skrot och korn och oroar oss inte i onödan. Allt ordnar sig till slut. Det gör det alltid.
Nu har en av mina bästa vänner fått smaka på det livet jag har funnit här i ett land flera gånger bättre än det vi är födda i. En plats där det är lättare att andas, äta och älska. Inte trodde jag att livet kunde vara så här. Men desto mer jag älskar, desto räddare blir jag att förlora det jag har. Det är en av nackdelarna med kärleken, men det är som att inte våga äta upp kakan för att vara rädd för att till slut inte ha något kvar att knapra på. Men vet du vad, man kan alltid baka fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar