Okej. Vissa dagar är det oerhört trevligt att jobba i stallet och vara ute i den oh så nyttiga, friska luften. Idag har inte varit en sådan dag. Jag har inte tinat upp riktigt än ens, mina tår är som ett par prinskorvar någon tappat ur sin matkasse rakt i den blötaste vattenpöl. Just nu sitter jag på biblioteket och ska alldeles strax hem och bränna sönder mig i duschen. Ska bara ta en sväng och hitta lite trevliga saker att läsa. Jag måste bromsa mig efter ett par böcker, annars blir det alldeles för tungt att bära hem och jag glömmer sedan bort att lämna tillbaka hälften och får en hel drös med påminnelser som jag får ångest över. Joho du, lilla Michelle. Jag känner dig allt.Satt och skrittade hemåt på Gossip idag och kikade uppåt då jag såg en stor fågel (kan månne ha varit en gås?) flyga ensam mot söder. En sådan som egentligen borde ha varit tillsammans med sina artfränder på väg mot varmare breddgrader. Men där flög han alldeles ensam, i rak kurs mot sitt mål. Det var säkert vännerna jag sett bara några minuter tidigare passera förbi. Det är lite så jag känner mig. Som denna gåsen som väljer att flyga så som den vill, betraktar flocken lite på avstånd. Inte mitt inne bland smeten och flaxar, men nöjd med tillvaron ändå.
Eller så kanske var den bara efterbliven?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar