Men snö! Nej! Nej, nej, nej säger jag bara. Det är tur att jag och mig själv vet att vi ska åka iväg om en och en halv månad, annars skulle jag bli helt knäpp. Att bara gå in i mörkret och veta att det är så långt tills det vänder skulle få mig att gå in i någon slags psykos. Det fungerar inte. Jag och vintern - vi har bråkat många gånger förut. Är det att låta den vinna om man bara ger sig iväg?
Körlektion efter ett frenetiskt mockande och ridande för att försöka hålla värmen, jag bor praktiskt taget i mina långkalsonger. Jag brukar ta min körlärares tråkiga attityd, för jag orkar inte bry mig. Han är bara en gammal man och jag ska bara lära mig. Men när jag vet att jag tittade på påkörssträckan till höger för att se att det inte var minsta toyota på väg och han ber mig vrida ordeeentligt på huvudet och kontrollera. "Jag kollade och jag såg att det inte kom någon bil alls". Tystnad en stund och sendan kommer han lugnt med "Det gjorde du visst inte". Jag lägger inte ner någon energi på att svara ens. Men för fan, jag vet väl själv hur mycket av vägen jag såg. Tråkfan. Gör det ont att försöka vara lite ödmjuk.
Fick reklam för Nordea för ett tag sedan, där de skickade med en liten pärlplatta och en påse plastpärlor i alla möjliga färger som man knepade och knåpade med när man var liten. Fråga mig inte varför eller hur de tänkte när de kom på den idén, men de har legat på mitt bord och igår satte jag mig och komponerade ihop den ena pärlfiguren efter den andra. En palm på en ö med en Kubaflagga, en rosa elefant.. Hur kul som helst! Det är tur att ingen såg Michelle, tjugotvå år sitta där ensam i sin lägenhet och leka med barnpyssel. Oj, sa jag just allt det där högt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar