Allting är så fint och lätt just nu. Får livet verkligen vara så här enkelt? Det känns som att någon ska studsa fram och ropa "April april" och sen slår alla de besvärliga bekymren tillbaka med buller och bång. Men jag försöker att bara glida med på den här lyckliga vågen så länge jag kan. Någon gång ebbar den ut, men det ska inte tänkas på i förväg.
Jag förtjänar att vara glad. Det gör vi alla. Jag kan inte säga att mitt liv har varit jobbigare än någon annans, men så i skiten och kravlat som jag har gjort - det önskar jag inte någon annan. Jag har under så många år nu haft perioder med euforisk lycka för att sedan falla ner med själen släpandes efter som en trasig, allt för använd gammal handduk. Men den här perioden har varat ett förvånansvärt bra tag nu och jag njuter. Det allra värsta är att jag alltid har själv skapat mina problem och det har ofta gjort mig ännu argare på mig själv. Det handlar inte om något slags självhat, absolut inte. Det har det aldrig gjort. Mina ätstörningar och den anorektiska person jag var handlade om att hålla en ångest under kontroll, men till slut eskalerade det och blev större än vad jag kunde hantera. Det kommer alltid vara mitt sätt att hantera problem och det får vi leva med. Men nu är jag för smart för att halka allt för djupt ner, jag kan ofta dra upp mig själv innan det svartnat totalt.
Jag vet inte riktigt varför jag behövde skriva av mig om detta, blev lite känslosam efter att ha suttit på Spotify allt för länge och hittat musik som tar mig direkt tillbaka till dessa tider i livet. Hur förbenat sjukt det än kan låta, kan jag ibland sakna depressionen jag burit inom mig. Att bara stänga av alla känslor och försvinna in i sig själv. För ibland ställer känslorna till det för en.
1 kommentar:
Älskar dig för den du är - och har alltid gjort!
Skicka en kommentar