Vi pratade, drack te, jag skrev på papper och jag fick gå igenom de få sakerna som var hans där hos henne. Hittade en skjorta jag ville ha som minne. Fick även med mig en del fotoalbum som jag nu har suttit och bläddrat i här hemma.
Det känns märkligt. Livet. Där sitter han ung som jag med sina vänner och ser lycklig ut. Så som jag sitter med mina vänner och känner mig lycklig. Och nu har åren gått och han är död. Livet är stort. Och så skört.
Jag fann en annan bild på min unga pappa, där han står iförd just den skjortan jag plockade ut. Hur stor är chansen? Jag förstår att det är den han gjorde lumpen i. För en halv evighet sen. Ett helt liv sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar