Nu sitter jag här med mina leriga stövlar och nedslabbade jacka (Mirakel vill gärna vara väldigt nära när hon känner sig rädd, och hennes mule har nog dragits över varje del av min jacka. Dags att tvätta).
Nu är jag alltså på väg, så här obeskrivligt tidigt för att hålla lektion för Haylee med hennes fina kille Jerzy. Jag är så glad över att de fann varandra, för jag tycker om dem så bägge två.
Min plan var att ta mig tillbaka till livet långsamt. Steg för steg. Känna efter, och inte köra gasen i botten på en gång. Men det där med långsamt har jag aldrig varit bra på. Nu har jag gamla elever tillbaka och nya som bokar in lektioner, samtidigt som jag ska träna Mirakel. Jag har även en lusitano-korsning på gång som ska ridas in snart. OCH att de på Lush vill att jag börjar jobba igen, OCH att de hörde av sig från Stockholms hästbutik och vill att jag ska hoppa in några helger framöver. Jag vet inte hur jag lyckas. Men det är väl bra att jag åtminstone har att göra. Tiden har gått så otroligt långsamt sedan jag valde att åka hem från Barcelona igen. I snigel-takt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar