Jag har suttit halvt hjärndöd med en blank sida och försökt skriva ner mina tankar och känslor flera gånger de senaste dagarna. Men jag hatar när det blir allt för självömkande och deppigt så jag har låtit bli. Det skulle ju bli rena rama schcizofrenivarningen när jag avslutade senast med ett inlägg om hur tacksam jag är över livet medan nästa handlar om hur nere jag känner mig och att jag knappt kan ta mig ur soffan. Jag tror mer och mer på att jag har någon släng av bipolärt syndrom, det skulle åtminstone vara en förklaring till mitt beteende. Humörsvängningar har vi väl alla, speciellt av det kvinnliga släktet, men det här känns ändå inte helt okej.
När jag väl börjar dala nedåt kan jag inte stoppa mig själv, utan knuffar på mer och mer som med en kälke i pulkabacken. Lyssnar på musik som är full av minnen och smärta, stoppar inte tankarna som jag borde. Det kanske vore allra klokast, men det är så mycket enklare att bara låta sig falla. Men med ett fall kommer alltid en smäll till slut.
Nu blev det självömkande i alla fall. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar