Satt med min lilla vita dator under stjärnhimlen igår med en filt svept omkring mig och lyssnade på musik. Till slut blev det lite kyligt och bestämde mig för att vänta på honom inne i den tomma baren istället, la mig ner på soffan och slocknade rätt fort. Vaknade till efter nån timme eller två då min musik plötsligt slogs på igen och var helt säker på att någon hade kommit. Såg mig omtöcknat omkring och tittade på den stora klockan som visade exakt 00.00. Vad märkligt, tänkte jag. Med förvirrade ögon tittade jag på min låtlista och blev konfunderad över hur tusan låten i mitten kunde slås på igen sådär helt plötsligt, Maia Hirasawas röst ekade ut i rummet "... allting kan gå i tu, men mitt hjärta det kan gå i tusen bitar..". Fick en oerhört obehaglig känsla i bröstet, klappade igen datorn och tog min filt under armen, släckte den lilla lampan och gick med raska steg ut genom dörren. Gick in till mig, tände alla lamporna, gjorde popcorn för att sedan sätta på min gamla absoluta favoritfilm Serependipity. Jag har ingen aning om det var någon eller någonting som spelade mig ett spratt, vet inte ens om jag tror på sådant. Men det är inte första gången jag får känslan av att inte vara själv när jag egentligen är helt ensam.
Men ska man se det positiva i det hela så har jag ju i sådana fall sällskap jämt. Av ett ting som diggar Maia Hirasawa, det är inte fy skam det heller.
1 kommentar:
Maia Hirasawas version av Tusen bitar är guld. Sjukt vacker.
Jag trodde Hirasawa skulle vara en billig Hello Saferide-knock-off som skulle försvinna efter en singel. Men hon kan ju helt klart stå på egna ben.
Jag trodde visserligen detsamma om Timo R. Jag ska inte börja jobba med musik, helt enkelt.
Skicka en kommentar