"Du är ung, du har hela livet på dig"
Nej. Jag vill inte höra på det örat, jag vill inte vänta på att livet ska byta kanal. Jag känner mig så oerhört gammal och föråldrad, när jag ser hur vänner som en gång var obrydda barn med gräsfläckar på knäna har växt upp till folk med riktiga helyllehem, husvagnsfamiljer och ölmagar. Jag får nästan panik. Vart har vi tagit vägen? Vart är vi på väg?
Jag uppfattar bara den raslösa och sorgsna känslan i mitt inre. Jag vill bara leva. Inga krav. Ingen ångest. Men hur ska jag hitta mitt lugn när jag känner hur tiden rinner genom mina nagelbitna små fingrar? Jag trodde jag skulle kunna landa om jag bara kom iväg från landet mellanmjölk men inte ens det hjälpte. Kanske hör jag hemma här, det är dock inget som min själ kan uppfatta för tillfället. Det här var min vision för ett år sedan, men nu har det gått många dagar och timmar sedan jag hade detta som en utopi. Jag vet att jag måste iväg och jag vill bara brista ut i gråt. Jag vill hur som helst egentligen inte lämna all den kärlek och passion jag har råkat ut för och funnit inuti mig själv. En hel ny värld öppnade sig för mina blåvattniga ögon. Jag är så tacksam för allt. Kärlek är otroligt - det är det verkligen, ändå kan den inte hålla mig kvar. Men det är möjligt att det är som ett datorspel? När man klarat av en level så öppnas nästa, beredd att spelas. Världen är min spelplan och jag är den lilla gröna studsande figuren som väntar på att få startsignal från personen med kontrollen i sina händer. Men så inser jag plötsligt att den personen är jag.
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe som blev alldeles för starkt, för att sedan begrunna vidare på mina brydderier när jag slängt mig upp på Luís och fått lite nyregnad luft i mina skrikande lungor.
I thought you said summer is going to take the pain away - Hello Saferide
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar