Prinsessan

Ha! Häftklamrar borta. Smärta nästan borta. Men har ett rätt coolt ärr från mina bedrifter. Tog mig upp på min finaste Chastra, även då jag borde hålla mig på marken ett tag till. Men hon är min vän, jag litar på henne till hundra procent. Märkte att jag tvingades rida med så mycket mindre (och smärtfriare) hjälper. Gick lika bra så, om än inte bättre. Ju mindre bokstäver vi talar med i ridningen, desto vackrare.

Men fy, vad kallt det är. Och vilken förkylning jag drog på mig här det första jag gjorde på svensk mark. Har legat däckad i sängen med ingefärste och halstabletter. Men nu känner jag mig redo att ta mig an livet igen.
Det blev inte som jag tänkt mig. Men bra ändå. Livet gör som det ska, på något vis. Man får helt enkelt lita på det.