Det är rätt så intressant vad sysselsätter sig med när hjärnan håller på att skrumpna ihop till ett ruttet russin exempelvis när man sitter i körhytten på Vilda Musen och idiottrycker på fyra knappar. Rälsen går snett ovanför, så man ser vagnarna om man har dörren öppen. Jag räknade ut att det går i genomsnitt tjugotre sekunder mellan varje vagn, så när en vagn passerade tre sekunder över skulle nästa komma tjugosex... och så blev jag skitnöjd när den verkligen kom då. Automatiskt räknade jag ut nästa tid. Fyrtionio. Tolv. Trettiofem. Gaaah. Någon som vet vad jag skulle bli diagnostiserad till?
Ska man snacka ännu fler arbetsskador så är det att även vid ledig tid reagera vid varje helt klockslag för att man ska fylla i avläsningsrapporten. Eller när jag satt på toaletten och min första tanke var varför sjutton någon hade ställt in en biljettburk där (det var en silverfärgad rund papperskorg jag fått syn på).
Man har tränat upp sina ögon att även i hundrasjuttio graders vinkel upptäcka röda kläder och kostymer och även som privatperson vara serviceinriktad till tusen. Som när turister står där med kartan och högt undrar hur de hittar till slottet och Michelle förklarar tydligt och pedagogiskt vägen dit. Efteråt vill jag klappa till mig själv för att jag aldrig kan koppla bort det där.
Sitter på bussen och blicken följer varje persons handled och till slut fattar jag att jag letar efter åkband som egentligen inte finns. Jag har sedan jag började arbeta på Grönan inte heller köpt ett enda rött klädesplagg, har några gånger plockat ut gamla ur garderoben men snabbt slängt tillbaka dem.
Å andra sidan så har man blivit så sjukt mycket tålmodigare med personer som arbetar i kassor samt på bussar och dyligt. Man vet hur det känns att tappa greppet om situationen och att det oftast inte är deras fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar