Ut till stallet, släppa ut Kalle - som envist ska lägga bollar, äpplen, pinnar, you name it framför fötterna på en. Ibland orkar man kasta iväg dem, ibland snubblar man och får ut en hel del kombinationer av halvfina ord ur truten. Mocka lite grann, vem behöver en terapeut när man kan stå och dividera med sig själv och ge guruliknande, genialiska svar som ingen annan behöver lyssna på. Många av de stora livskriserna har man löst där bland skiten.
Willy och jag trotsade regnet och när jag kom tillbaka fanns det inte en endaste torr fläck på hela mig. Satte en ikea-kasse över huvudet medan jag stod och gjorde nya hö-påsar utanför. Grannen måtte ha undrat om hon kikade ut genom sitt fönster.
Det vräkte ner från ovan, men jag hade lovat ta ut Falconi också. Drömde om min varma filt med hoppande får, den nya boken och mitt jordgubb/champange-te medan jag satt upp på lilla-en-och-åttio-pojken. Men kom sedan fram till att jag hellre satt på den här fina, lyhörda skapelsen. Ska verkligen bli spännande att fortsätta med honom.
Kom hem till slut i alla fall. Under de tio minutrarna jag fick vänta utan busskur blev jag omöjligt ännu blötare än innan. Busschauffören log lite medlidande åt mig när jag klev på. Men vad gör man inte. Förresten så är det sjukt smidigt att ta sig runt i Huddinge, det finns ta mig tusan bussar till vartenda litet hörn.
Ja, men jag vet. Jag ska ta körkort. När, eller när och om jag fixar det nu så hamnar i alla fall ännu en av post-it lapparna i papperskorgen. Vikt och riven som en biljett. Det sitter i ryggmärgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar