Jag har en tendens till att stänga av alla känslor ibland, man bara tar sig igenom dagarna en efter en. Men till slut kommer allt ikapp ändå, oförberett smygandes bakifrån och man hinner inte undan. Idag har varit en sådan dag, full till bredden av alla märkliga och stora känslor som bubblar fram och nästan tränger ut ur tårkanalerna. Tror att jag inte riktigt satte på ON-knappen igen efter min dödsångestfärd i Coroico.
Skrev kontrakt på lägenheten i morse (
för jag och Emilia blir grannar, det ni!), tog 55:an som gick genom slussen på väg mot ryttarstadion. Night after night på repeat i öronen, solen bländade genom fönstret och där rakt över vattnet låg Grönan tyst och tom. Men snart kommer vi. Snart kommer vi..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar