Det är inte stort.
Det är inte vackert.
Men det är mitt.
Jag ska äntligen få landa och andas ut ett slag.
Livet går framåt, det går uppåt. Väntar bara på att jag ska rasa ner med buller och brak bland skiten igen. Men det största är som sagt inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall. Visst blir man ofta blåslagen och får skrubbsår lite här och där, men man överlever alltid - och gör man inte det, så finns det inte så mycket att göra åt det ändå.
Jag är bra på mycket, men att packa är verkligen inte min starka sida. Jag hittar alltid massor utav gamla saker som jag bara mååste kolla igenom just då. Böcker och tidningar jag inte läst på länge, min gamla mp3-spelare som jag trodde jag tappat (vilken låg i en jacka jag inte använder) - verkligen nostalgitripp AB att lyssna igenom den. Prova en tröja här och en klänning där. Det är egentligen otroligt vilka minnen gamla kläder ger. Vissa av dem använder man bara någon period i ens liv, sedan ligger de bara och skräpar för det går ju inte att slänga dem. De har de varit alldeles för värdefulla för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar