Cyklade igenom där efter jag varit hos Pip och de andra hästarna (vad jag tycker om den lilla tokan). Jag blir så arg på min kropp, när varje cell skriker att det här är hemma. Att det är här vi borde vara.
Men är det så konstigt, när jag har spenderat tre år av mitt liv på den gården. Det är bland det längsta jag har bott på ett och samma ställe.
Minnena flög genom huvudet medan jag trampade fram..
Där smög vi och gömde oss för jouren.
I den busken föll någon baklänges i mitt i mörkret.
På den gräsplättten låg vi på våra täcken i vårsolen.
Den baracken täckte vi med snö.. oj, vad arga de blev.
Längs vägen där borta racade vi med hästarna.
Uppe i korridoren kan man skymta platsen där vi vred oss av skratt.
Här sprang vi för glatta livet från grillplatsen.
Och där fastnade någon i eltråden samma natt.
Denna backen har man svurit sig blå över varje gång.
På bänken där borta satt vi och såg solen gå upp..
Jag säger inte att jag är olycklig nu, eller att jag vill byta tillbaka. Men Berga har rispat in sina spår i hjärtat och jag tror inte att någon av oss någonsin kommer att glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar