Stryp mig.
Lägg mig i en tunna och rulla ner för Mariaberget.
Släng mig framför Vikingen tills jag är i två blodiga, slamshalvor.
Kasta in mig i en bur med lejon inlindad i bacon.
Okej, så illa är det inte men jag är så trött på att jag aldrig lär mig av mina misstag. Att jag alltid rör till det för mig så ofantligt mycket. Mer än vad som är nödvändigt egentligen. Så skapar jag en stor hög med ångest som jag måste hantera på mitt eget lilla sätt. Inte ens det kan jag göra ordentligt.
Och alla dessa tårar som alltid ska pressa sig ut när det blir för mycket. Grät aldrig förut, men nu blir det alltid så av någon jävla anledning.
Mähä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar