Fan också.
Att jag ska bli så rastlös så fort. Vill iväg.
Jag har alltid haft så mycket planer med mitt liv. Så mycket jag skulle göra, så mycket jag hade siktet inställt på. Men tiden har bara runnit iväg och jag börjar känna ångesten krypa uppför ryggraden. Just nu ser jag det som att jag inte ens har krälat ur startgroparna. Jag blev aldrig som jag hade tänkt. Inget misslyckande, bara så mycket annorlunda. Men förändringar är oundvikliga. Förändringar är nödvändiga.
Lindrar frustrationen på Grönan. Mina kära människor. Älskade plats. Sjukt mycket galna minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar