Ska plinka ner några rader innan jag beger mig ut i det underbra vårvädret för att få upp flåset igen. Känns som att konditionen flyttade ut för gott och att jag gick upp flera ton när jag var sjuk och inte orkade mer än att släpa mig till och från jobbet. Men nu är våren verkligen tillbaka och jag är fit for fight. Hoppas bara inte att mina fötter blir värre, jag orkar inte operera dem nu när det är så mycket på gång.
Det enda nedriga med att det blir ljusare och ljusare är att jag vaknar när solen tittar fram. Sisådär runt en fyra-fem. Mina grottmänniskogener måste vara oerhört starka. Ibland lyckas jag somna om och ibland inte, inte konstigt att jag är trött när man ska försöka vara social på kvällarna också.
Jag trivs på ridskolan. Ungarna är gulliga och kollegerna tycker jag väldigt bra om. Det är skönt att jag planerar och lägger upp mina arbetsuppgifter själv, även om det kan vara krångligt när hjärnan är mossig och idéerna tryter. I sådana tillfällen är det enklare att stå vid clowntrumman och släppa in, le lite, lyfta upp och lassa på, trycka på start (och tuta på tutan som jag aldrig har förstått vad den ska vara bra för). Sedan så upprepas det. Man behöver inte tänka så mycket. Det som också är bra med fritidsledarjobbet är att det är rätt så varierande, ibland hoppar jag in när det behövs och blir stallslav (det är ju faktiskt sådant jag gjort mest i mitt liv). Har också hållt en del ridlektioner när intruktörerna har smittats av det som gått runt, runt i stallet. Även fast jag har gett lektioner förr, så kan jag få lite ångest innan. Jag vill ju att ryttarna ska känna att de har fått ut någonting av lektionen och tänk om jag inte lyckas med det. Men efteråt när folk är glada och tackar en så känner man sig förjäkla nöjd.
Måste bara berätta om gårdagen när jag skulle ha en teorilektion - Jag kommer till min gröna stuga beredd att lära dem massor om hästeriets ädla konst, men då har ungarna roat sig i leran i hagen bredvid. En efter en har de gått ut och låtit stövlarna sjunka ner ända upp till skaftets topp. Och nu står de där och försöker dra upp varandra. Jag ber dem komma upp till stugan, men de sitter verkligen FAST. Jag lyckas med att få upp några utav dem, men de resterande glider bara ur sina stövlar. Till slut står vi där och bara skrattar och sliter i skorna som sticker upp ur geggamojjan. Blev inte mycket till lektion där inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar