South america

Vi vaknade ändå relativt tidigt, med tanke på att det ändå var nyårsafton igår. La Rambla var i natt galet fullt av folk, från världens alla hörn. Den vanliga Michelle hade älskat det, men nu när jag vill ha minst en meter distans från min högersida är det en något sådär dum idé att bege sig ut och slåss i folkhavet. Vi trasslade oss därför ner mot hamnen och omgivna av ett gammalt par, en barnfamilj och ett gäng ungdomar som satt på ett par bänkar längre bort pussades vi in det nya året. De enda fjuttiga fyrverkerierna vi såg var från en pir längre ut, där de sköt upp femtontalet runt tolvslaget - that´s it. Fast det hade jag redan lärt mig, att här i Barcelona blir det mer fyrverkerier när fotbollslaget gör mål mot Madrid än på nyår.
Frukost på det lilla fiket med den lilla gumman. Med de stora ensaimadas. Det duggregnade när vi kom ut, men luktade lite av en våt sommardag. Promenerade runt och gick vilse. Jag älskar att förlora mig i en stad så här, man vet aldrig vad man hittar. Hamnade i en liten butik full av kläder, smycken, hattar och tavlor från sydamerika. Musiken fyllde min kropp och tog mig tillbaka över atlanten. Åh.. lycka. Och vemod. Det är ju egentligen där jag ska vara. Missförstå mig rätt, jag är absolut inte besviken över vem jag är och vad jag gör och vad jag har i mitt liv. Men.. på något sätt känns det lite som att jag är född i fel land och har fel ögonfärg. Jag har dock ändå turen att kunna försörja mig så att jag kan ta mig runt i hela våran fantastiska värld.
När vi kom ut ut butiken igen fick jag en känsla av förvåning över att fortfarande vara i Barcelona. I mitt inre var jag på en plats långt, långt borta..