Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv

Jag är en mästare på att leva i dåtiden.
Rätt bra på att vara just där jag är för tillfället.
Men usel på att blicka framåt och ha bara en någolunda framförhållning. Det är därför livet har blivit som det är.
Jag är så nostalgisk och minns så mycket av allt det som en gång var, men ändå finns det mängder av information som bara passerar förbi. Som att en miniversion av mig själv som sitter där uppe och raderar filerna en efter en. Man skulle kunna spara dem alla på en disk och ta fram vid behov. Eller förresten. Det är mycket som är bäst att glömma.
Förtränga.
Kasta bort. Som man viker ihop och slänger iväg mattorna en efter en i mattkastet.
Livet kommer aldrig bli var det har varit och det är bäst att inse att det och en själv förändras hela tiden. Man kan inte leva på gamla meriter.
Inte på gammal ost heller.

Då vi nästan sänkte kärlek

I natt finns ingen väg tillbaks

Man har rullat runt på för mycket kommunalt när man börjar känna igen varenda busschaufför - och de ler sådär lite igenkännande. Det är illa. Men det är ju bra för miljön i alla fall, om man nu ska hitta det positiva i det.

Nu gäller det.
Ta ett djupt andetag.
Ner under ytan.
Hoppas att luften räcker till.

Blir det katastrof så blir det. Jag har försökt ordna allt till det bästa, men jag räcker inte till mer än så här. Även om katastrofen inträffar, så löser det sig alltid ändå till slut. Kanske inte så som jag hoppas, men ordnar sig - det gör det. Jag borde vara mer stressad än vad jag känner mig, men jag orkar inte. Jag vill bara leva och vara.
Med de som betyder mest för mig i hela världen.
Mina kära gröna.

Ingen vind kan blåsa omkull mig nu

Laddar mina krafter. Ligger som en katt i gräset som spanar på sitt byte, trampar med tassarna och förbereder språnget. Upp och framåt. Kommer att ge allt nu, finns ingen återvändo.
Men det vill jag inte heller.

Jag har haft lite åldersångest då och då på senare tid. Men jag inser allt mer att jag har all tid i världen. Medan andra måste leva sina liv innan de tänker skaffa villa, volvo, jycke och plasma-tv omkring trettio, känner jag ingen panik. Jag ska inte ha några snoriga barn, låtsas som att en ring runt ett finger är det viktigaste som finns eller sätta mig på pottkanten genom en massa lån för att bo i ett fancy hus med golvvärme och garage.
Fy, vilken mardröm. Skulle få cellskräck. Trots det stora huset med asfalterad uppfart.

Jag vill skutta i mina röda kläder nu! Nu, nu, nu.

Berga gånger fem plus några till

Galen studentskiva igår.
Folk från det gamla livet samlades och det blev en enda stor röra.
En väldigt trevlig röra dock. Sen att det halkade in några grönalundare och annat löst folk lite oväntat gjorde det hela bara ännu konstigare. Hann inte umgås och vara social med alla jag ville vara med. Människor man inte sett på en halv evighet. Gosh!
Fick fint sällskap till bussen runt halv fyra, tog den hem och en överförfriskad tjej visade alla vad hon ätit till middag. Mysigt värre.
Väl hemma tog jag en dusch och sista blicken på klockan var vid tio över fem. Vaknade av mig själv lite efter sju och tänkte att jag lika gärna kunde gå upp. Sagt pch gjort, åkte till stallet och fick ut hästarna en sväng. Även Ior som var hur duktig som helst. Kan nog bli häst av den också. Sen var det bara iväg till jobbet och brottas med barnen.

Imorgon är det studenten för de efterlevande. Jag lider med er.

Och vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem..

Oj.
Michelle känner inte igen sig själv. Men känner igen den här känslan. Det var länge sen..

Uppe-med-tuppen-Michelle roar sig med barnen i leran

Ska plinka ner några rader innan jag beger mig ut i det underbra vårvädret för att få upp flåset igen. Känns som att konditionen flyttade ut för gott och att jag gick upp flera ton när jag var sjuk och inte orkade mer än att släpa mig till och från jobbet. Men nu är våren verkligen tillbaka och jag är fit for fight. Hoppas bara inte att mina fötter blir värre, jag orkar inte operera dem nu när det är så mycket på gång.

Det enda nedriga med att det blir ljusare och ljusare är att jag vaknar när solen tittar fram. Sisådär runt en fyra-fem. Mina grottmänniskogener måste vara oerhört starka. Ibland lyckas jag somna om och ibland inte, inte konstigt att jag är trött när man ska försöka vara social på kvällarna också.
Jag trivs på ridskolan. Ungarna är gulliga och kollegerna tycker jag väldigt bra om. Det är skönt att jag planerar och lägger upp mina arbetsuppgifter själv, även om det kan vara krångligt när hjärnan är mossig och idéerna tryter. I sådana tillfällen är det enklare att stå vid clowntrumman och släppa in, le lite, lyfta upp och lassa på, trycka på start (och tuta på tutan som jag aldrig har förstått vad den ska vara bra för). Sedan så upprepas det. Man behöver inte tänka så mycket. Det som också är bra med fritidsledarjobbet är att det är rätt så varierande, ibland hoppar jag in när det behövs och blir stallslav (det är ju faktiskt sådant jag gjort mest i mitt liv). Har också hållt en del ridlektioner när intruktörerna har smittats av det som gått runt, runt i stallet. Även fast jag har gett lektioner förr, så kan jag få lite ångest innan. Jag vill ju att ryttarna ska känna att de har fått ut någonting av lektionen och tänk om jag inte lyckas med det. Men efteråt när folk är glada och tackar en så känner man sig förjäkla nöjd.
Måste bara berätta om gårdagen när jag skulle ha en teorilektion - Jag kommer till min gröna stuga beredd att lära dem massor om hästeriets ädla konst, men då har ungarna roat sig i leran i hagen bredvid. En efter en har de gått ut och låtit stövlarna sjunka ner ända upp till skaftets topp. Och nu står de där och försöker dra upp varandra. Jag ber dem komma upp till stugan, men de sitter verkligen FAST. Jag lyckas med att få upp några utav dem, men de resterande glider bara ur sina stövlar. Till slut står vi där och bara skrattar och sliter i skorna som sticker upp ur geggamojjan. Blev inte mycket till lektion där inte.

Nostalgisk svikare på färd genom luften med sin ädle springare

Slår på tv:n (har våldgästat min mor då jag inte äger någon sådan apparat själv) efter en låång dag och det första som dyker upp på skärmen är den gamla godingen Eva och Adam. Den tös som inte tyckte att han var universums sötaste räcker upp en hand och den som inte gör det ljuger. Så det så.
Flashback AB till mellanstadiets svåra tid. Ack, så hårt man kunde tycka att livet var. Den kärleken man upplevde på den tiden var så stor och mäktig, så enorm att man inte riktigt kunde greppa känslan. Jag tror att man.. (varför säger jag man hela tiden, jag kan ju inte tala för alla). Jag tror att JAG inte kommer att få uppleva en sådan kärlek igen. Jag har svårt att tro att jag någonsin kan låta mig känna så igen. Det har jag blivit alldeles för klok för. Jag säger det inte med någon bitterhet. Jag säger det inte med någon sorg - utan det är bara ett rakt konstaterande.

Slet i stallets privatdel under morgonen och förmiddagen för att sedan ta mig ut till Västerhaninge och hästarna. Vår, vår. Underbara vår. Både Pip och Lisa körde hårt på att lera är den bästa inpackningen för pälsen. Jag undrar om lilltjejen var akrobat i sitt förra liv, så som hon kan vrida och snurra runt MEDAN hon är i luften. Med mig på. Det är en konst i sig bara det.

Jag önskar så att jag kunde klona mig.
Vill så mycket. Men så lite Michelle som inte räcker till.
Jag är en SVIKARE. Kommer inte vara där när Grönan slår upp portarna för säsongen. Hur är det möjligt? Kalla mig svikare om ni vill.
Det gör jag med.

Lilla fågel blå

Tänk att lillpojken skulle ha varit tre nu.

Man skulle göra en Sliding Doors för att få se hur livet skulle sett ut.

Hur det hade varit om vi kunde räddat min finaste.

Min lilla fågel.

Lilla fågel blå.

Tusen år och tusen mil. Inte riktigt än.

Attans.
Jag har varit för optimistisk igen och trott att jag är någon slags superwoman. Men hur mycket jag än vill, så KAN jag inte vara på två ställen samtidigt. Har fått släppa första perioden på Grönan för mitt arbete på ridskolan.
Det är svårt att förklara för en normal människa hur mycket Gröna Lund kan betyda för oss som har blivit skadade utav detta ställe. Känslan från förra sommaren slår till ibland och då vill jag flyga tillbaka i tiden och landa där för en stund.
Men jag trivs verkligen på ÖR och får finna mig i att leka med barnen och hästarna medan Grönan slår upp portarna utan mig.

Har äntligen nästan blivit frisk nu och det är så skönt att orka vara social igen. Att orka träna. Orka tänka positivt. Jag har haft det lite problematiskt på sistone med att få ihop det, men har haft en del änglar runtomkring mig som har ställt upp. Är så tacksam, guld till er.