Vart har du gomt dig lilla sol?

Har i Havanna verkar solen ha gatt och gomt sig nagonstans, tanker stanna har ett par dagar i alla fall.
Ska alldeles strax ga och kopa brod till frukost. Sen blir det val ris eller liknande till mat, kolhydratchock! De har verkligen socker i allting har, men det ar inte sa konstigt nar Cuba ar ett av de lander dar det odlas mest socker i varlden.

Jag blir inte riktigt klok pa det har samhallet. I butiker och andra servicejobb ar de sa sjukt langsamma och ohovliga att jag skulle kunna smalla till dem pa kaften. Aven vissa kubaner som verkligen inte gillar turister och vagrar hjalpa en. Men a andra sidan har jag traffat sa hjalpsamma manniskor, de gor sadana uppoffringar for en som aldrig skulle handa i Sverige.
Alla tar verkligen ansvar for varandra, pa ett satt som jag inte sett forut nagonstans. Aven om vissa ar otrevliga sa skulle de aldrig gora nagonting, det ar ett av de sakraste landerna att aka runt i som turist. Speciellt har i Havanna dar det ar poliser overallt och de civila knappt far prata med oss. Satt och pratade med en fiskare nere vid Malecon och han tittade sig omkring oroligt hela tiden efter polisen. Det ar tragiskt att de ar sa. Manga av de unga jag pratar med sager att de skulle gora allt for att fa lamna landet, de ar som fangar har. De blir valdigt avundsjuka nar de hor hur mycket en annan reser.
Kanner en slags hatkarlek till Cuba.

Habana es mucho fantastico!

Nu ar vi tillbaka i Havanna dar vi borjade. Efter en vecka i huvudstaden tog vi oss ner till Trinidad, vilket var en fin liten stad men inte mycket mer. De hade fina strander, dar vi traffade nagra osterrikare som vi akte med till Santa Clara. Dar utvidgade vi vara kultursinnen och sag det fantastiska Che Guevara-monumentet med tillhorande museum. Mycket intressant. Darefter for vi uppat till Caibarien och ogruppen Cayo Santa Maria. Har nog aldrig sett nagot sa blatt hav i hela mitt liv. Efter det fick vi skjuts tillbaka till Santa Clara dar vi tog taget till Cienfuegos. Inget forsta klass-tag direkt, mer som en godsvagn med plaststolar som man hade i lagstadiet. Men vem har sagt att det ska vara bekvamt hela tiden?
Stannade i Cienfuegos ett tag dar vi traffade en tysk som foljde med oss upp till bergen i El Nicho. Om det finns ett paradis pa jorden sa har jag nog varit dar.

Nu ar vi som sagt tillbaka i denna stora fantastiska stad och det ar markligt hur hemma jag kanner mig har. Nu behover jag spara pa min internet-tid, men jag hoppas att ni alla mar bra dar hemma. Stora, stora kramar fran Cuba.

Love ya!

Om fem små timmar...

.. så får jag äntligen kliva ombord på ett plan igen. Har saknat det. Jag har vinklat upp huvudet mot det blå många gånger den senaste tiden och tittat på de fluffiga små strecken på himlen och blinkande lampor som gjort att jag längtat ännu mer. Själva resan är ett mål i sig. Lite nervösa små humlor kan surra runt i blodomloppet, men så fort jag är på planet så blir kroppen alldeles lugn. Kanske störtar vi, kanske inte. Men jag kan inte göra ett skit åt det, så varför oroa sig?

Jag vet inte om den här resan var så genomtänkt från början egentligen. Men både jag, min kropp och hela allt som är jag verkligen totaldör vid den här hemska årstiden. Jag kan inte få ut mycket vettigt av mig själv när det isar ända in i benmärgen och fötterna halkar runt på äcklig, hal snö. Jag ser inte ett uns av mysfaktor. Jag kan erkänna att det faktiskt var vackert när små, små kristallflingor glittrande dalade ner när jag stod och väntade på bussen igår. Fantastiskt vad naturen kan åstadkomma. Men det gjorde ju inte att jag frös mindre.

Jag har varit vaken sedan sex igår morse och fixat och grejat. Klockan är tre på natten och jag borde egentligen sova lite. Men först packa om min väska och banta ner den en hel del.

En timme kan vara som en dag som likväl kan bli ett år

Ett år. Igen! Tänk om man lever en sisådär åttio-nittio år och nu har ännu ett år försvunnit. Eller lagts till, beroende på hur man ser det.

2008-Tvåtusenåtta-Tjugohundraåtta-Åtta år efter tvåtusen-Året före 2009
Hur som helst.
Det här året har gått fortare än vad jag trodde var möjligt, men ändå varit så långt och delvis tungt. Jag började med att spendera nyåret på en strand hos ett underbart gay-par och fara runt i Florida med min kära Tina där vi träffade och bodde hos dessa amerikanska familjer som man egentligen bara ser på tv hos dr Phil. Träffade hästar och delfiner, plockade hajtänder på stranden och fotograferade fåglar stup i kvarten. Det var rätt trevligt att existera där borta på andra sidan atlanten. Bestämde mig efter det att besöka min bästaste Marre som befann sig i landet i mitten av sydamerika som kallas Bolivia istället för att fara hem till Sverige. Efter första dagen i ett snurrigt La Paz snurrade mitt huvud ännu mer av höjden och alla intryck av små barnhänder som putsar skor och familjer med sorgsna ögon gjorde att jag låg vaken många nätter och försökte lösa världsproblemen.
Fick en nära- döden-upplevelse på köpet på en resa upp i bergen och kanske var det inte så farligt men har använt den erfarenheten till många bra saker efteråt. Jag minns bara en Michael Jackson-video på en Ipod istället för att stirra ner i avgrunden.

Fick ett fint jobberbjudande som gjorde att jag tog mig hem till kalla Svea igen. Jag trivdes på ridskolan, även om många höjde på ögonbrynen när de hörde att Michelle hade börjat att arbeta med barn. Jag hatar dem inte, men jag tänker aldrig skaffa egna. En helt annan femma.
Flyttade in i min lilla etta efter att ha irrat runt hela hösten. Det var skönt att äntligen få landa någonstans, ha mitt eget efternamn på dörren.
Jag vill, vill,vill så mycket och inte svika någon. Försökte mig på att kombinera bägge mina arbeten, men det blev bara katastrof. Lättnaden var så stor när jag till slut bara hade mitt älskade Gröna Lund att fokusera på. Jag försökte att göra mitt bästaste bästa för att kompensera den dåliga början på säsongen, men det verkade inte hjälpa. Jag tyckte dock ändå att det var underbart att få skutta runt i de röda kläderna igen och få göra människor glada och träffa folk man aldrig skulle ha fått möta annars. Trots en rätt fin sommar blev slutet rätt snörpligt och jag tappade bort mig själv för en stund.

Efter ett tag av total tomhet började jag att ta hand om Cathrins fina hästar och mysiga lilla stall. Det kändes så underbart bra att hitta hem till hästeriet ordentligt igen. Red och pysslade på för mig själv. Vilken kontrast till Grönan egentligen där man har människor omkring sig konstant mest hela tiden.
Vissa turer fick jag sällskap men en av dem slutade mindre trevligt när Falconi bestämde sig för att göra en Jolly-brall så att den lilla människan (läs Michelle) på 175-hästen hamnar under och får en hov i magen så att levern blir lite trasig. Ligger på sjukhus i tre dagar och det var en upplevelse i sig. Fast det var nästan ännu värre när jag kom hem och var tvungen att ta det lugnt i en månads tid. Bah.
Kom upp på hästryggen efter en vecka, men det var bara lugna turer. Jag lovar, lilla mamma. Hösten blev bara kallare och kallare och jag visste att jag måste bort snart igen innan jag sjunker ner i skiten igen. Då kom någon med förslaget om en resa till Kuba och det lät trevligt.
Hur har du råd egentligen? undrar en del och jag kan ju säga att jag kan konsten att leva rätt snålt. Hade en rejäl dos tur också.
Det har jag rätt ofta känner jag. Hur är det vi säger nu - Det ordnar sig alltid, till slut.

Chicken-run

Jag är egentligen en riktigt feg jävel, har jag insett nu. Istället för att stanna upp och försöka lösa saker och ting så lägger jag benen på ryggen och försvinner. Bättre fly än illa fäkta, är det inte så?
Bevisen radas upp ett efter ett och multiplicerar jag ihop allt så ser jag så klart och tydligt mitt mönster. Jag kan inte ta att jag gör någonting dåligt och då är det så lätt att ta den enkla vägen genom att bara lösa upp sig själv och låtsas som att det regnar. Men nu när jag samlat på mig för många av dessa liknande händelser så orkar jag inte se. Det är så glasklart att det är smärtsamt.

Dagen då världen stod stilla

Hamnade på bio igår och glodde på "The day the earth stod still". Den handlar om varelser som anländer till jorden för att rädda världen från oss. Vi som saboterar det värdefullaste vi har. Eftersom det inte finns många planeter som den här och den är rätt så värdefull. Tycker dock att den slutade lite snörpligt, vi skulle ju dö allihopa och världen kan börja andas igen! Skulle lätt kunna offra mig om det skulle göra någon nytta. Tror att djuren skulle sköta den mycket bättre än vad vi någonsin kommer att kunna göra.

Huh?

Jul? Nä, det har jag inte hört om. Däremot blir det sommar om 18 dagar!

Fina klappar och farlig tråd

I skrivande stund är det exakt nitton dagar kvar tills mitt plan lyfter mot Havanna. Julen och allt annat tjaffs tar inte upp så mycket plats i den övre delen av kroppen som kallas hjärna, då jag har siktet inställt på en förhoppningsvis underbart spännande ö med många fantastiska människor och upplevelser. Visst är det mysigt med all julstämning som fladdrar runtomkring och över en, men det känns som att jag lever i min egen lilla bubbla. Älskar dock att ge bort julklappar så det ska jag ändå försöka att få klart mellan allt hästande och jobbande i butiken. Om jag hade obegränsat med de små lapparna med siffror på så skulle jag ge presenter till varenda människa jag tycker om. Nu är fallet tyvärr inte så.

Igår när Falconi och jag var ute på en runda i skogen tyckte jag att jag hörde någon som skrek i skogen, så jag styr honom rätt in bland träden. Tänkte om det var någon som druttat i sjön och behövde hjälp. Lyssnar och letar, men hittar ingen. Efter en stund dyker några grönklädda män upp och det var tydligen de som fört liv. Ingen som är i livsfara med andra ord. Hittar en ny liten stig och tror att vi är i riktning mot den vanliga vägen. Men icke, rider runt där och för en stund får jag lite halvpanik över att jag inte ska hinna in till butiken. Till slut kommer vi ut och när vi nästan är ute på vägen igen hör jag hur det skramlar till vid hans bakben. Jag kastar mig av honom när jag inser att det är någon jubelidiot som lämnat ståltråd mitt i skogen! Falconi står där med intrasslade ben och jag försöker att hålla honom helt stilla eftersom att om han känner att han sitter fast kommer han att få panik. Håller i tyglarna samtidigt som jag försöker att trassla ut honom med mina fötter, han hoppar runt lite och som ett under kommer han till slut loss. Fy fan! Inga skador på benen i alla fall. Puh! Arg som ett bi och lite skakig i benen hoppar jag upp igen. Mongot som lämnade skiten där borde skjutas.

In till butiken nu och slå in massvis med julklappar. Är förvånad över att jag inte tröttnar, tycker det är barnsligt roligt.

Skrammel och kramar som hjälper

Den senaste veckan har jag varit med Röda korset tre pass i deras kram-kampanj som de arbetar med just nu. En av gångerna stod vi på en kryssingsterminal och där var det relativt lätt att få med folk på noterna. Träffade många goa och glada människor, men så skulle de ju iväg över havet och supa skallen av sig också. I Ringens centrum var det betydligt svårare och jag blev chockad över hur folk kan bete sig. Utan att få det att låta för egocentriskt, så är jag absolut inte van att bli ignorerad på det sättet! Visst kan jag förstå om man inte har lust att bidra med något, men bemöt ändå oss som står där helt frivilligt med någorlunda respekt i alla fall istället för att vända bort blicken och totalt skita i om någon ställer en helt vanlig fråga. Skäms på er folk! Nästa vända var på fältöversten på östermalm och där hade jag inte väntat mig några mirakel heller. Men jag träffade många underbara ungar som knackade en i ryggen och när man vände sig om fick man ner ett par kronor i bössan. Även om det inte är mycket så värmer det att de yngre ändå försöker.

Nu ligger nedräkningen endast på tjugosju. Tiden kommer att rassla iväg, bäst att pre-packa lite redan nu om jag känner mig själv rätt. Jag tycker faktiskt att det är lite småtrist att jag bara ska mellanlanda i Madrid. Jag fann det rätt underhållande att hamna på olika platser i olika länder och träffa människor man aldrig skulle ha mött annars. Jag älskar flygplatser.

Tiden blir till ord

Jag känner mig som en bok
Fast bara några få ord skrivna
resten är inte givna
Du har svårt att tyda mig
svårt att läsa och förstå min bok
Men det gör ingenting
Tids nog kommer sidorna vara klädda med vackra ord
och du som följt mitt skrivande
Kommer minnas mina ord