Ett år. Igen! Tänk om man lever en sisådär åttio-nittio år och nu har ännu ett år försvunnit. Eller lagts till, beroende på hur man ser det.
2008-Tvåtusenåtta-Tjugohundraåtta-Åtta år efter tvåtusen-Året före 2009
Hur som helst.
Det här året har gått fortare än vad jag trodde var möjligt, men ändå varit så långt och delvis tungt. Jag började med att spendera nyåret på en strand hos ett underbart gay-par och fara runt i Florida med min kära Tina där vi träffade och bodde hos dessa amerikanska familjer som man egentligen bara ser på tv hos dr Phil. Träffade hästar och delfiner, plockade hajtänder på stranden och fotograferade fåglar stup i kvarten. Det var rätt trevligt att existera där borta på andra sidan atlanten. Bestämde mig efter det att besöka min bästaste Marre som befann sig i landet i mitten av sydamerika som kallas Bolivia istället för att fara hem till Sverige. Efter första dagen i ett snurrigt La Paz snurrade mitt huvud ännu mer av höjden och alla intryck av små barnhänder som putsar skor och familjer med sorgsna ögon gjorde att jag låg vaken många nätter och försökte lösa världsproblemen.
Fick en nära- döden-upplevelse på köpet på en resa upp i bergen och kanske var det inte så farligt men har använt den erfarenheten till många bra saker efteråt. Jag minns bara en Michael Jackson-video på en Ipod istället för att stirra ner i avgrunden.
Fick ett fint jobberbjudande som gjorde att jag tog mig hem till kalla Svea igen. Jag trivdes på ridskolan, även om många höjde på ögonbrynen när de hörde att Michelle hade börjat att arbeta med barn. Jag hatar dem inte, men jag tänker aldrig skaffa egna. En helt annan femma.
Flyttade in i min lilla etta efter att ha irrat runt hela hösten. Det var skönt att äntligen få landa någonstans, ha mitt eget efternamn på dörren.
Jag vill, vill,vill så mycket och inte svika någon. Försökte mig på att kombinera bägge mina arbeten, men det blev bara katastrof. Lättnaden var så stor när jag till slut bara hade mitt älskade Gröna Lund att fokusera på. Jag försökte att göra mitt bästaste bästa för att kompensera den dåliga början på säsongen, men det verkade inte hjälpa. Jag tyckte dock ändå att det var underbart att få skutta runt i de röda kläderna igen och få göra människor glada och träffa folk man aldrig skulle ha fått möta annars. Trots en rätt fin sommar blev slutet rätt snörpligt och jag tappade bort mig själv för en stund.
Efter ett tag av total tomhet började jag att ta hand om Cathrins fina hästar och mysiga lilla stall. Det kändes så underbart bra att hitta hem till hästeriet ordentligt igen. Red och pysslade på för mig själv. Vilken kontrast till Grönan egentligen där man har människor omkring sig konstant mest hela tiden.
Vissa turer fick jag sällskap men en av dem slutade mindre trevligt när Falconi bestämde sig för att göra en Jolly-brall så att den lilla människan (läs Michelle) på 175-hästen hamnar under och får en hov i magen så att levern blir lite trasig. Ligger på sjukhus i tre dagar och det var en upplevelse i sig. Fast det var nästan ännu värre när jag kom hem och var tvungen att ta det lugnt i en månads tid. Bah.
Kom upp på hästryggen efter en vecka, men det var bara lugna turer. Jag lovar, lilla mamma. Hösten blev bara kallare och kallare och jag visste att jag måste bort snart igen innan jag sjunker ner i skiten igen. Då kom någon med förslaget om en resa till Kuba och det lät trevligt.
Hur har du råd egentligen? undrar en del och jag kan ju säga att jag kan konsten att leva rätt snålt. Hade en rejäl dos tur också.
Det har jag rätt ofta känner jag. Hur är det vi säger nu - Det ordnar sig alltid, till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar