.. så får jag äntligen kliva ombord på ett plan igen. Har saknat det. Jag har vinklat upp huvudet mot det blå många gånger den senaste tiden och tittat på de fluffiga små strecken på himlen och blinkande lampor som gjort att jag längtat ännu mer. Själva resan är ett mål i sig. Lite nervösa små humlor kan surra runt i blodomloppet, men så fort jag är på planet så blir kroppen alldeles lugn. Kanske störtar vi, kanske inte. Men jag kan inte göra ett skit åt det, så varför oroa sig?
Jag vet inte om den här resan var så genomtänkt från början egentligen. Men både jag, min kropp och hela allt som är jag verkligen totaldör vid den här hemska årstiden. Jag kan inte få ut mycket vettigt av mig själv när det isar ända in i benmärgen och fötterna halkar runt på äcklig, hal snö. Jag ser inte ett uns av mysfaktor. Jag kan erkänna att det faktiskt var vackert när små, små kristallflingor glittrande dalade ner när jag stod och väntade på bussen igår. Fantastiskt vad naturen kan åstadkomma. Men det gjorde ju inte att jag frös mindre.
Jag har varit vaken sedan sex igår morse och fixat och grejat. Klockan är tre på natten och jag borde egentligen sova lite. Men först packa om min väska och banta ner den en hel del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar