Hur du overlever i La Paz

- Var valdigt kvick och observant over vagen (Overgangsstallen? Slappa forbi gáende? Vad ar det?)
- At INGEN mat som saljs pà gatan (Kanske de inhemska magarna tàl det, men inte vàra)
- Ga inte for snabbt uppfor backar eller trappor (Om du inte vill ha en billig fylla forstàs)
- Ha inte laderskor (du kommer att ha klasar av skoputsare efter dig)
- Bar vattentàliga klader under karnevalstider (Det kommer en vattenballong eller en hink nar du minst anar det)
- Taxibilen du aker med ska ha skylt och se serios ut (annars vet du inte vart du hamnar)
- Fraga alltid om priset innan du koper (av nagon marklig anledning sa blir allting helt plotsligt dyrare nar det ar en turist som handlar)
- Att visa hur rik och fancy man ar genom att ha fina klader och vifta med pengarna, ar ingen bra ide (du kommer nog inte ha dem lange till i sadana fall)
- Trana upp din kissblasas uthallighet (offentliga toaletter ar det ont om, och vatten MASTE du ha i dig hur som helst)
- Tro inte att du kan ta dig fram pa din engelska (nu verkar det som att spanskan hade varit ett battre val som andrasprak)
- Lyft inte pa en cholitas hatt bara for att du ar nyfiken (jag kommer fa leva med att inte veta hur sjutton de kan sitta kvar sàdar pà sniskan)

Somliga gar med trasiga skor..

Bakom ett hörn står döden på lur,

duger ej mycket till.

Han tar mig när han vill,

somliga går med trasiga skor..

Har fatt sa mycket nya intryck inpressat i huvudet de senaste dagarna att jag knappt vet in eller ut. Har forsokt att skriva nagra rader har, men har inte vetat hur jag ska kunna sammanfatta allt i ett par ord (kanske kan det ocksa berott pa att huvudet kanns helt mossigt pa grund utav hojden, jag har gatt runt och kannt mig halvfull konstant). Kontrasten fran att forst ha bott i ett overflodigt, ytligt Miami - till att komma hit till ett av sydamerikas fattigaste lander ar obeskrivbar.

Jag kanner mig acklig och smutsig over att leva som jag gor, nar manniskor tvingas sanka sig sa lagt for att overhuvudtaget slapa sig fram genom nagot som ska kallas liv.

Bedjande blickar som foljer en langs gatan. Blundar.

Jag skams. Over dig och mig.

Jag tycker..

.. att det ar en fruktansvart snevriden varld vi lever i.

Five countries in less then 24 hours

Sitter i Peru och forsoker halla mig vaken med en kaffe. Har varit en tuff dag. Var uppe med tuppen vid fyra och for ivag fran Miami. Sag alla manniskor som avslutade sina partykvallar. Galen stad. Val pa flygplatsen hade de andrat om och gjort en detour till Costa Rica forst. Sa idag har jag varit i USA, Costa Rica, Colombia, just nu i Peru och om forhoppningsvis nagra timmar i Bolivia. But you never know. Kanske stortar planet eller nagot. Hamnar pa en ode o som i Lost. Hittar isbjornar i buskarna och hemliga gangar med konstiga sifferkoder.

Borde inte alla som arbetar pa en flygplats fa en anstallning fosrst nar de kan tala engelska? I alla fall nagorlunda bra. I Colombia var det hemskt, kunde knappt tala med nagon. Och mina dyra schampoflaskor fick jag slanga. Gaah. Fast jag gav bort dem istallet till en tjej pa flygplatsen, hellre det an att de hamnar i soporna. Sa fick nagon ut nagot bra av det, hoppas hon blev glad.

I tre minuter och fyrtioåtta sekunder är jag där igen..

Vi sitter i samma bil, vi sitter i samma bil
Tusen år och tusen mil, vi sitter i samma bil.
Om det här är vad du vill, kan jag åka tusen till
En silverfärgad bil, vi sitter i samma bil.

Vi sitter i samma bil, en silvergrå missil
En bomb i motsatt fil, vi sitter i samma bil.
om man somnar för en stund, tar det slut på en sekund
För jag har velat dö med stil, vi sitter i samma bil.

För vi har varann, för vi har varann
Det finns dom som säger, jag tror det är sant.
Det finns ingenting, det finns ingenting vi inte kan,
För vi har varann.

Jag behöver dig just nu, för mig finns bara du
För mig finns bara du, jag behöver dig just nu.
Om man somnar för en stund, tar det slut på en sekund
En silvergrå missil, vi sitter i samma bil.

För vi har varann, för vi har varann
Det finns dom som säger, jag tror det är sant
Det finns ingenting, det finns ingenting vi inte kan.
För vi har varann, för vi har varann,
Det finns dom som säger, jag tror det är sant
Det finns ingenting, det finns ingenting vi inte kan,
För vi har varann.

Tusen år och tusen mil, vi kan åka tusen till
Tusen år och tusen mil..

Med skrubbsår på knäna och solsken i blick

Jag har fått sommarkänslan.
Upplevt sommarsolen.
Nu har jag även fått mina sommarben. Blåmärken och skrubbsår med andra ord.
Lånade Teds enhjuling som jag lajade och trixade med och försökte lära mig hantera bättre. Men det är bra mycket svårare än det ser ut ska ni veta, fråga mina bara mina smalben. Förstå brasilianarna på Grönan som gör detta fast på en som är flera meter upp i luften. Jag beundrar dem. Om jag någon gång lär mig bemästra den som de gör ska jag luffa runt i Europa och leva på att göra små uppvisningar på gatan.
När Tina var färdig med sitt så cyklade vi ner down town för att spana in läget och funderade på att gå på Salvador Dali-muséet som ligger här i stan. När vi kommer ner hamnar vi mitt i en festival tillägnad Martin Luther King Jr. De gick med sina trummor, drillpinnar och dansade helt vilt. Slängde halsband och godis från bilar och drog släp som var konstruerade som båtar och öar där utklädda människor satt och vinkade. Det ville aldrig ta slut, det bara fortsatte och fortsatte. Helt galet.

Sista natten här i St Pete, har trivts oerhört bra så visst är det tråkigt när man vet att man aldrig mer kommer tillbaka (Tina och Jonas flyttar härifrån snart). Men förtrösta icke! Jag har en hel del mer att uppleva. Imorgon tar vi bilen igen och kör ner till Miami, blir väl lite tid i Everglades och så tänkte vi spana in Key West också. När vi är färdiga där så hoppar jag på planet och letar nya spännande äventyr i La Paz. Ska bli så roligt att få lära känna ännu ett land, speciellt tillsammans med Marre. Woho! Sverge får vänta.

Bolivia, here I come!

Down under

Den fisken jag såg när vi badade i Fort Lauderdale har jag nu upptäckt vad det var för någon sort. Vi var inne på akvariet på Seaworld där jag såg en likadan, vitfläckig, beige halvlång liten haj. "Eh, Tina.. Det var visst en.. whitespotted bamboo shark jag badade med häromdagen". Mysigt värre.

Gillar inte hela djurparkskonceptet, men här hade de en hel Animal rescue-del där de tog hem djur (till exempel manatees och delfiner som skadats utav motorbåtar), rehabiliterade dem och släppte sedan ut dem igen om de kunde klara sig på egen hand. Jag försöker också tänka att om människor kan gå så här och studera djuren, så kanske folk (och i synnerhet nästa generationer) blir intresserade utav att försöka bevara de arter som fortfarande finns kvar här på jorden. Tycker dock att många utav djuren hade en tok för liten yta att leva på.
Under späckhuggarshowen ryser jag ända ut i knäskålarna precis som det brukar göra när jag ser en riktigt bra dressyruppvisning. Det är magnifika djur de har att göra med. Sitter där (förmodligen som resten utav hela publikens yngre hälft också gör) och funderar på om man inte ska satsa på en karriär som späckhuggar- och delfintränare istället. Men när showen är slut och magin försvinner kommer jag fram till att jag faktiskt trivs med mina pälsbeklädda, fyrbenta varelser. Vill hem till hästarna, saknar dem oerhört.

Ballerina on a ribbon (poem by Tom)

Michelle,
This slight, light, lovely woman with bright blue eyes...
Dancing on a string before muscled guys
Arabesque, first position, feet put to the test
Now fifth positon, steady, this girl is the Best!

Det är inte varje dag man får en sådan fin dikt. Tinas vän Tom blev tydligen imponerad av min lindansarförmåga och skickade dessa rader i ett mail med en hel del bilder från när vi var och klättrade senast. När jag skaffar ett eget hus så ska jag ha en lina i mitt vardagsrum. Mellan mitt 720-liters akvarium och min myshörna med stora fluffiga kuddar. Det blir perfekt.

Idag var vi med Jonas på hans arbete där hans företag i Clearwater ska revovera världens största hotell som enbart är byggt i trä. Det var en maffig byggnad måste jag säga. Det går inte att beskriva hur stort detta hus var, det var flyglar hit och korridorer dit. Ett sådant man bara drömmer om att få springa runt i som barn och leka kurragömma. Även om det skulle ta ett par dagar att leta igenom denna enorma skapelse (man skulle ju hinna hungra ihjäl innan någon hittade en).
Vi for sedan runt hela St Pete för att uträtta en massa ärenden och handla. Börjar faktiskt bli lite trött på att sitta i den där bilen. Mina ben blir så fruktansvärt rastlösa. De bara hänger där och skriker om att få bli använda. Sedan var vi på en urmysig restaurang kallad Bonefish och nu ska jag hoppa i säng.
Snipp, snapp, snut. Så var dagen slut.

Bedårande Dora

Pratade med min mor och berättade vad Robert hade sagt. Då förklarar hon de andningsproblemen som han hade sett, men jag inte förstått vad. Jag hade tydligen haft en väldigt svår kikhosta när jag var liten. Allt går från klarhet till klarhet. Nu väntar jag bara på en förklaring till vad sjukhuset kommer att betyda..

Dagen efter åker vi in till Mount Dora, som är en alldeles förtjusande liten stad. Små söta hus med små söta gator. Övertrevliga människor som pratar och ler hela tiden. Här skulle jag kunna tänka mig att bo. I alla fall om sisådär en fyrtio år.
Vi går runt i alla små affärer och allt är utsmyckat så fint (på kvällen är det tuusentals av små lampor överallt, påminner lite om grönan). Hittar Uncle Al´s timecapsule, vilken jag blir alldeles exalterad över. Bara en massa gamla femtiotalsprylar, med allt från filmaffischer, autografer, LP-skivor och Elvis-prylar. Vill ha, vill ha.
Men jag lägger band på mig och vi går istället lös på strumpaffären (jag och Tina är sock- och strumpfeteschister bägge två). Äter godaste lunchen, säger hej då till Donna och far sedan vidare mot nya äventyr i West Palm Beach.

Åter igen väg, väg, väg. Byta musik. Knapra morot. Åh, en örn. Kisspaus. Väg, väg, väg. Disskutera livet. Byta radiokanal. Stirra ut i skogen, kanske finns en björn någonstans där bland träden? Smaska på lite mandlar. Attans, kisspaus igen. Väg, väg.. Ja, ni förstår.
Kommer i alla fall fram till hotellet sent på kvällen. Dimper ner i säng för vi ska upp tidigt till clinicen.
Den hittar vi ute på en huuuge anläggning med travbana, fyra hoppbanor, oändligt antal stall där diverse tränare har en egen länga. Där har Judith sin kurs som vi ska vara med på.
I början av dagen ska alla presentera sig inför gruppen och berätta vem man är och vad man gör, är stolt över att jag inte ens blev nervös av att stå där och snacka engelska inför en hel bunt med amerikaner.
Rider en häst vars namn var Agenda och får en hel del matnyttiga tips om min sits. Men jag höll på att stekas där ute på banan då det var betydligt mycket varmare i den här delen utav staten. Var precis på gränsen till att jag blev som en potatis i en fritös. På kvällen åker Tina och jag in till stan och äter Sushi på en tjusig restaurang. Ljusen ringlar sig kring palmerna, nedanför spelar ett band en massa fräsiga blueslåtar och luften är fortfarande varm. Livet kan vara värre.
Efter helgens kurs var färdig hade vi måndagen kvar och då for vi ner till Fort Lauderdale där vi latade oss på stranden hela dagen. Jag som inte är något badlejon direkt (pinsamt att bekänna det, men var inte i vattnet en ända gång i somras), går ner till havet för att äntligen få kasta mig ut i det blå. Men vad tror du det första Michelle ser om inte en rocka. Väntar tills den har försvunnit ut igen, plaskar lite i kanten och går upp till den betryggande stranden igen. Där ligger vi tills det var dags att styra kosan hemåt igen. Meningen var att vi skulle ner till Miami och Key West också, men de tar vi nästa vecka.
Imorgon är det Sea World som gäller. Har blandade känslor angående alla dessa djurshower. Mäktigt att se på, men får flashbacks till den gamla godingen Rädda Willy.
Men som som Johnny Castle sa till Baby. "You cant save them all".

"Let your hair be red"

Vi kom hem lite tidigare än beräknat, eftersom Tina nu har fått grönt ljus om att ta med sig sin lilla sportbil hem till Sverige. Så då tar vi Miami, Everglades och Key West när vi ändå ska lämna bilen i Miami för att skeppas tvärs över atlanten.

Vilken trip det har varit, har hunnit göra en hel del. Men det har också varit mycket dötid i bilen. Många långa timmar, vilka vi ändå har lyckats fördriva rätt så bra. Lyssnat på musik (åkte vi ute på landet körde vi country för att få den rätta feelingen), pratat om allt och ingenting mellan himmel och jord (ofta blev det att Tina pratade och jag lyssnade, när hon väl kommer igång är det svårt att stoppa. Men är bara trevligt), mumsat på frukt och annat gott eller bara glott ut genom fönstret där naturen och städerna har varierat sig till det oändliga. Kameran har legat beredd vid mina fötter hela tiden.

Hur som helst. Vid mitt senaste inlägg lämnade vi Panama city för att åka ner till Tinas vän Donna som bor i Mount Dora. Hon bor på landet en bit utanför med sin man, åtta hästar och två hundar. Precis sådär kan jag tänka mig att bo när jag blir gammal och grå.
Underbart öppet stall där hon hade sina två hingstar och sex ston. Stora hagar för att vara i Florida också. I Sverige skulle de räknas som små, så det är ju plus till oss.
Morgonen därpå red Donna lektion för Tina och sedan tog vi oss ut till en liten by som kallas för Cassadaga. Där befinner sig olika medier och människor som påstår sig kunna spå, läsa framtiden och liknande. Jag var lite skeptiskt till detta, men såg det ändå som en rolig grej.
Gick in i en bokhandel som också fungerar som ett slags informationscenter. Där hade alla medier sina visitkort liggandes. Man skulle plocka det man fick bäst vibbar utav, och alla vi tre plockade bland annat ut ett kort till en viss Robert. Tina och Donna valde att ringa till honom för att boka tid, men jag tyckte det vore lite trist om vi alla gick till samma. Så jag tog mitt andra kort där en Harry hade en Sibirian Husky (har alltid velat ha en sådan) vid sitt namn.
Vi åt lunch på "Lost in time"-caféet och gick sedan ut till våra gubbar som bodde i små hus.
Harry såg inte alls ut som någon som skulle kunna tränga sig in i min hjärna och mitt förflutna, utan hade sitt klibbiga hår uppsatt i en hästsvans och magen hängde över byxkanten
(inga förutfattade meningar här inte).
Hans sätt att utläsa allt som han ville ha reda på var att jag fick välja en färg för varje ord som kommunikation, intuation, kärlek och liknande. Utav det blev det en liten fin tavla som han säger sig kunna läsa. Men han frågade mig vissa saker som jag tänkte "Det borde väl du veta" eller så berättade han bara saker som skulle ha kunnat passa in på vem som helst. Någon ande ville ha kontakt med mig..ooh.. Its your grandfather. Eh.. min farfar dog när jag var yttepytte och min morfar känner jag inte. Varför skulle han finnas med mig?
Nej, satt bara där och väntade på att gubben skulle babbla färdigt. Totalt bortslösade pengar.

Gick lite morloken därifrån för att vänta på Tina och Donna. De berättade att den här Robert hade sagt en hel del otroliga saker och jag ångrade bittert att jag inte gick till honom också. Skulle ha gått på första känslan. När vi sitter där utanför bokhandeln och pratar pekar Donna på andra sidan gatan och utbrister att det är Robert som kommer gåendes. De vinkar och säger hej. Han kommer fram och pratar lite med oss och vi berättar för honom att jag varit hos Harry och blivit lite besviken. Han får något förstående i ögonen när jag säger det och jag antar att det inte är första gången som någon blivit lurad där.
Han ber mig hämta min målning och sätter sig med mig en bit bort. Han tittar på den en stund och frågar "Do you have some problems with your back?"
Jag bara stirrar på honom och sedan skrattar jag till. Hur i helsike.. Ryggen har varit min stora akilleshäl. Som jag har svurit över denna kroppsdel när den har vägrat sammarbeta med mig under alla dessa år. Har säger också att han ser något med andningen. Kan ha varit någonting när jag var yngre. Kommer inte på vad han menar, kanske min allergi?
Han fortsätter och berättar att jag måste prata mer med min familj eftersom vi har haft så mycket konflikter och bråk. No shit. Men vilka familjer har inte problem?
Han säger att jag är en bra lärare och att jag arbetar fint med barn. Har god hand med handikappade unga också. Jag tänker efter och vem är jag att bedömma om jag gör det bra eller inte, men de verkar ju tycka om mig i vilket fall som helst. Kanske är det sant.
Jag har haft många korta förhållanden och inget speciellt seriöst. Det finns dock fortfarande någon jag tänker på, meddelar han medan han fortsätter utläsa min lilla tavla - vilken ser ut som en väldigt bredvingad fjäril. Jag kommer inte att kunna binda mig på ett par år förrän jag har fått ordning på allt mitt andra.
Mitt i allt säger han att han ser ett sjukhus. Jag blir rädd och undrar vad fasiken det kan betyda. Robert lugnar mig och säger att det är någonting positivt, som en förlossning eller liknande.
Min utsida visar styrka och jag medan jag försöker hålla den fasaden uppe så är min insida skakig. Jag är en smart person och tänker mycket. Han säger att jag får med mig mycket från den här resan och att jag har en slags mamma/syster-relation med Tina och jag ska vårda den kontakten. Självklart ska jag det. Jag tycker oerhört mycket om henne och är så tacksam för att jag har fått komma hit.
Till slut så tänker jag inte ens på hur han vet allt detta, utan accepterar det bara. Jag som har velat tro på sådant här men aldrig riktigt gjort det.
Jag tar min lilla fjäril och börjar gå. Han säger "And let your hair be red".
Har haft en del diskussioner med andra och med mig själv innan om jag ska byta till nån annan färg, men.. Säger Robert att det ska vara rött, så ska det vara rött.