John Blund is in my team again

Jag har inte ens reflekterat över att sedan jag flyttade hit har inte mina sömnproblem behagat hälsa på knappt en endaste gång. Jag vet inte var de har tagit vägen eller vem de besvärar nu, men jag vill inte heller veta. Hur många nätter har jag inte legat och vridit och vänt och flyttat runt i både säng och till andra platser som soffa, golv eller balkong. Tankar och bilder som tränger sig på och skickar en tillbaka till det förflutna. Det krävs tydligen ett Barcelona för att bli en harmonisk människa.
Jag tackar solen. Jag tackar människorna. Jag tackar alla underbara hästar. Jag tackar min bästa vän här för all tid och kärlek jag får. Jag tackar mig själv för att jag är här.

Nu ska lille räv-haren (som Brita uttryckte det) Arco och jag förflytta oss till sängen så att jag kan få vakna upp till ännu en fin, ny dag i livet. Kanske kommer någon och erbjuder mig en morgonpuss och kaffe även imorgon bitti..

Hear you me, my friends

Jag älskar musik. Jag menar att jag verkligen älskar musik. Hur kan man inte göra det med ett under som kan påverka en människas känslor så starkt. Finns det någonting annat som på bara några få sekunder få en person att känna sig sorgsen, känna sig arg, bli starkare, få lyckokänslor eller fälla ett par tårar? Jag måste ha musik till allt jag gör. Har jag bara mina toner skulle jag kunna sitta instängd i en liten låda i sjuttioåtta timmar utan problem.
Hur snabbt kan vi inte förflyttas tillbaka till en tid eller en plats genom en speciell låt? Eller känna en persons kärlek trots att denna befinner sig på mils avstånd?

Musik är en gåta. Ingen vet hur det skapades eller av vilken anledning det uppkom i evolutionen. I motsats till de känslor som mat, dryck, samtal och sex kan utlösa finns det ingen omedelbar logisk förklaring till varför motsvarande känslor för musik existerar. Meningen med musik är lika oförklarligt som livet. Men jag skulle då inte kunna leva utan något av dem.

Just nu är..

Melpo Mane - I adore you
Bat for lashes - Daniel
The sounds - Night after night
Minor Majority - Think Im up for you and I
Kent - Hjärta
Norah Jones - Chasing pirates
Aha - The sun always shine on tv
The smiths - Panic
Melissa Horn - New York
Tune Robbers - Mad world
Moto Boy - Young love
Michelle Featherstone - Coffe and cigarettes
Lisa Ekdahl - I tveksamhetens tid
Coldplay - Trouble
Lady Gaga - Speechless
John Mayer - Who says
Cheryl Cole - Fight for this love
Håkan Hellström - Det är så jag säger det
Aaron Thomas - Made of wood
Jimmy eat world - Hear you me
Leona Lewis - I got you
The Do - At last

... the shit!

Jag vill inte bliva stur

Morgonen var alldeles vindstilla och så där intetsägande gråglåmig. Som att vädret inte orkade pressa fram varken solsken eller minsta regndroppe. Jag kände mig likadan, bara ta mig igenom förmiddagen utan allt för stora bedrifter eftersom det blev en alldeles för sen natt igår igen. Pysslade med skolhästarna, klippte svansar och ryckte manar tills det började att smådroppa på taket. Det var visst någon vaken däruppe i alla fall. Skyndade mig att longera ett par unghästar innan det skulle börja regna mer seriöst. Coronel har blivit hur söt som helst och följer mig som en hund istället för att studsa runt och skrämma upp sig själv. Det är det som är så hänförande med unghästar, utvecklingen går snabbt och när de väl börjar att lita på en är en underbar känsla.

Nu är det bara en timma kvar på min sega förmiddag och sen får jag en efterlängtad helg, som sträcker sig ända tills på tisdag. Jag tycker om att vara ledig när normala människor arbetar, eftersom jag är en sådan där som ska göra tvärtemot vad alla andra gör hela tiden. Trots att jag fyller hela tjugofyra år i augusti så får tanken på en gulmålad villa med barn, bjäffsiga hundar och en parkerad volvo på det perfekta gruset mig fortfarande att rysa. Kan inte förstå hur någon kan vilja ha det så. För mig känns det som att alla har det så bara för att man SKA ha det så. Man SKA vilja ha en stor platt-tv och ett nyrenoverat kök med flashiga knoppar på skåpsluckorna. Orka bry sig om sånt. Bara jag får ha mina flygplatser och möten med vänner man inte känner än så är jag nöjd.

Något säger mig att du blir borta för en lång, lång tid..

Jag mår bra här. Jag vaknar lycklig och livet är så oproblematiskt som det inte har varit på länge. Men nu nattsuddar jag igen och kan inte låta bli att klicka fram Håkans musik. Jag lägger mig ner på min lilla soffa och sluter ögonen. Det var länge sedan jag längtade någon annanstans. Men nu låtsas jag att jag slumrar till på en soffa någonstans i Stockholm för att därefter ska få vakna upp till en solig sommardag och ta tunnelbanan in till centralen. Raskt promenera i mina Converse på en öde strandväg ut mot ett grönt tivoli. För en dag full av arbete och kärlek. Jag måste få älta lite. Jag saknar mitt jag skuttandes omkring bland sockervadd och vänner i mina röda kläder.

Energiknippe

Har varken land eller en hatt

Jag bor utomlands alltså. Jag tycker att det är ett märkligt ord, ett konstigt uttryck. Utom land. Är jag utom land? För att jag inte bor där jag är född? Hur länge ska man bo på ett ställe för att räknas som en person med ett land igen? Jag själv anser att jag har två länder. Både Spanien och Sverige. Eller har vi länder överhuvudtaget? Har alla personer alla världens länder? Eller inga länder alls? Vem bestämde att vi skulle ha dessa gränser? Varför måste vi lyssna på dem? Jag tycker att varje person ska kunna hänga upp hatten, ställa ner flyttkartongen och få kalla vilken plats som helst sitt hem utan tjaffs.

Ett land eller ett icke-land någonstans mellan La Paz och Frankfurt

Redhead

Det är sommar här idag. I alla fall för en blek liten svenska som mig. Av med tröjan och sola den törstande vinterhuden. Under förmiddagen kom en av tjejerna som har sin häst här och berättade att hon haft en dröm om mig. Märkligt, eftersom vi ändå inte känner varandra såå väl. Jag hade varit hos frisören och försökt att färga håret svart. Men den personen som försökte byta min hårfärg kliade sig bekymrat i huvudet och sa att det går inte. Det röda kommer alltid att lysa igenom hur vi än gör.

Morgonord

"En svag människa väntar på tillfället, en vanlig tar emot det, en stor skapar det"

Tengo dolor en mi cabeza! Gaah!

Mår som en sjösjuk gurka i en fördriven jolle. Jag som praktiskt taget aldrig är sjuk i vanliga fall och visste fram till för inte så länge sen knappt vad huvudvärk var. Men nu vaknade jag med känslan av att det sitter en liten tomtenisse innanför pannbenet och bankar frenetiskt med den stora träsläggan.
Behövde egentligen longera alla unghästarna, men kände att det inte var en sån bra idé när Zakateka studsade runt och jag bara hängde med som en gummitarzan. Fick bli att bara försöka göra i ordning Joseps hästar istället. När han såg hur jag mådde sa han att jag skulle gå in och lägga mig på mitt rum, men det gör jag bara inte. Inte när chefen kan komma när som helst och inte tro på hur man mår. Tog allt i långsam takt och borstade lite extra på svansarna istället, det är som terapi faktiskt. Jag älskar att bortsta svansar av någon anledning. Men så började Mari vilja ha hjälp också och det gjorde ju inte att jag mådde bättre direkt. Så till slut snurrade det bara till och jag var tvungen att luta huvudet mot en pelare. Josep praktiskt taget skickade in mig till rummet och jag lommade iväg, tittade på klockan och tänkte att treettiofem minuter innan lunch kan man nog få skolka i alla fall. Jag hatar att känna mig lat. Det är bara Salva som får kalla mig lat.

Men det är ändå skönt att det finns någon som faktiskt bryr sig. Jag kan bli alldeles gråtfärdig för att alla (läs - de flesta) här är så gulliga. Igår kom Claudia, en kvinna som äger några hästar, med påskgodis till mig. Chokladkaniner och mazariner, precis vad jag behövde. Och Manel, ägeren till baren som låtsastjaffsar med mig varje gång Barca spelar om hurvida värdelös spelare Zlatan är eller inte. Jag håller hårt på Ibra. Idag kom han med ett nyinköpt Barcelona FC-svettband med Ibrahimovics namn och nummer på till mig. Hur rart är inte det på en skala?

Det är soligt men lite blåsigt idag..

.. så jag kan ha mina favoritstövlar, som numera annars läcker som ett såll

Gracias Manel!

Ska man se det från den ljusa sidan, så mår jag hur som helst bra mycket bättre än denna stackaren.

Det finns ingen verklighet. Det finns bara verkligheter.

Världen är en märklig plats. Människor är märkliga ting. Verkligheten och sanningen, som egentligen inte existerar förutom i våra komplicerade hjärnor är ingenting annat än känslor och tankar. Det som är realiteten i mitt huvud är inte en sanning förutom i mitt inre. Alla har en bubbla omkring sig där allt ont och gott som händer är egna reflektioner av det inträffade. Det finns ingen verklig verklighet. Hur vet jag att allt omkring mig i min värld verkligen existerar på riktigt? Vad är på riktigt?
Så det finns lika många verkligheter och sanningar som det finns levande väsen på jorden. Alla bär en egen värld i sina kroppar, varenda en har allting inom sig. Sitt eget universum. Det som är en katastrof för dig kan vara någon annans lycka. För en människa kan solen vara räddningen, medan för en annan själ betyder det smärta och lidande. I dennes bubbla. Men var tar egentligen alla dessa världar vägen när vi dör rent kroppsligt? Jag väljer att tro på att all energi som vi människor, växter och djur består av fördelas ut i alltet och lever vidare som energi i andra former och dimensioner. Därav att jag säger att vi har evigt liv - varenda en av oss. Det är helt och hållet sant, eftersom JAG väljer att se det så. I min värld är det sanning. Det finns ingenting som är falskt eller fel. Vad är verklighet för dig?


I mitt inre existerar en plats som betecknas som Cuba och det är ett fantastiskt paradis. Men finns den även inom andra eller bara i mitt hjärta?