Över kanten för att sedan kravla sig vidare uppåt

Kanske fattar jag inte alltid de rätta och bästa besluten.
Kanske är jag totalt puckad när jag gör så här.
Men jag går efter magkänslan och hoppas på det bästa.
Det ordnar sig alltid till slut, på nåtot sätt.
Bara det att vägen dit kan man göra klar och enkel eller så tar man den hårda genom de taggiga snåren. Har tagit den vägen förr och kravlat mig igenom, så varför skulle jag klara mig sämre nu?

Underbara, underbara människor och finaste vännerna i världen. Jag är så tacksam för att de finns. Som bomullstussar där man har rispat sig som värst.

Hur man än vrider och vänder är ändå ändan alltid bak

Skjut mig.
Stryp mig.
Lägg mig i en tunna och rulla ner för Mariaberget.
Släng mig framför Vikingen tills jag är i två blodiga, slamshalvor.
Kasta in mig i en bur med lejon inlindad i bacon.

Okej, så illa är det inte men jag är så trött på att jag aldrig lär mig av mina misstag. Att jag alltid rör till det för mig så ofantligt mycket. Mer än vad som är nödvändigt egentligen. Så skapar jag en stor hög med ångest som jag måste hantera på mitt eget lilla sätt. Inte ens det kan jag göra ordentligt.
Och alla dessa tårar som alltid ska pressa sig ut när det blir för mycket. Grät aldrig förut, men nu blir det alltid så av någon jävla anledning.
Mähä.

Livet innan kunde jag utan och innan

Fan också.
Att jag ska bli så rastlös så fort. Vill iväg.

Jag har alltid haft så mycket planer med mitt liv. Så mycket jag skulle göra, så mycket jag hade siktet inställt på. Men tiden har bara runnit iväg och jag börjar känna ångesten krypa uppför ryggraden. Just nu ser jag det som att jag inte ens har krälat ur startgroparna. Jag blev aldrig som jag hade tänkt. Inget misslyckande, bara så mycket annorlunda. Men förändringar är oundvikliga. Förändringar är nödvändiga.

Lindrar frustrationen på Grönan. Mina kära människor. Älskade plats. Sjukt mycket galna minnen.

Let me out

Som man bäddar får man ligga

Jag vill bort, bort. Försvinna.
Kommer aldrig att kunna bli som man borde.
Blir så trött på mig själv samtidigt som att jag vet att jag kommer att krevera om jag hela tiden ska försöka att bli den jag kunde ha varit.
Den Michelle är nedslagen och begraven för länge sedan. Jag kan inte återuppliva henne, det är den här ni har till godo.

Måste ha på min dagliga dos av Håkan Hellström och Lasse Lindh.
Lugn, Michelle. Lugn, det ordnar sig.
Det gör det alltid. På något jävla vänster.

Jag önskar..

Min tankar har tröttnat på att mala
Mina händer har tröttnat på att be
Min fötter har tröttnat på att vandra
Mina ögon har tröttnat på att se

Jag har snubblat, fallit, rest mig ur gruset
Jag gjorde det för dig och mig, gjorde det för oss
Jag gjorde så mycket, det gav oss så lite - men
allt det där är över nu, för sedan jag tog mig loss
Så vill jag inget veta, jag vill bara vara

Sommarnatt. När vi svävar fram i mörkret.

Går hemåt genom natten.
Klockan är efter elva och det är fortfarande ljust på himlen längs kanten uppe vid hustaken. Otroligt att man blir lika fascinerad varje år när sommaren gör sitt intåg. Det är som att kroppen har glömt bort hur solen känns mot huden och man suger in strålarna som en svamp i diskhon.
Jag kommer aldrig att klara av en vinter i Sverige igen. Jag sticker nog iväg detta året också, var som helst där det inte är rusk och snö.
Men nu är det sommar även här.
Stressande på något sätt ändå, man har längtat och väntat. Sommaren har höga förväntningar på sig. Klarar den att leva upp till alla krav?
Kära Sommar. Jag vet hur du känner dig.

Nya nunor i ett Grönt rum med nöl och pianojazz

Kunde inte riktigt njuta av att åter vara samlad med alla kära människor och de nya som ska in i sörjan. Stress i bröstet, stress i hjärnan, stress i kroppen.
Hur lyckas jag alltid trassla till det för mig.
För att du har så fucking svårt att säga NEJ, din mupp! Tre bokstäver som jag tydligen inte kan lägga på tungan.
Men inte för att jag inte vill. För jag vill göra allt. Men det är impossible. Fan.

Off. Off. Vart är Off-knappen.

Och du undrar vem, vem om inte du

Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv

Jag är en mästare på att leva i dåtiden.
Rätt bra på att vara just där jag är för tillfället.
Men usel på att blicka framåt och ha bara en någolunda framförhållning. Det är därför livet har blivit som det är.
Jag är så nostalgisk och minns så mycket av allt det som en gång var, men ändå finns det mängder av information som bara passerar förbi. Som att en miniversion av mig själv som sitter där uppe och raderar filerna en efter en. Man skulle kunna spara dem alla på en disk och ta fram vid behov. Eller förresten. Det är mycket som är bäst att glömma.
Förtränga.
Kasta bort. Som man viker ihop och slänger iväg mattorna en efter en i mattkastet.
Livet kommer aldrig bli var det har varit och det är bäst att inse att det och en själv förändras hela tiden. Man kan inte leva på gamla meriter.
Inte på gammal ost heller.