A hell of a carneval

Hela helgen ar det fullt med karnevaler har i Bolivia, sa aven har i La Paz. Idag var det barnens tur att kla ut sig, och jag maste saga att de hade anstrangt sig till det yttersta med att gora alla mojliga fantastiska kreationer. Vi sprang runt dar och fotade, fick aven lov att vara mitt i karnevalstaget da de trodde att vi var press med vara fina kameror.
Efter ungarna hade gatt langs med hela pradon sa brot halvetet los. Aldrig varit med om maken till vattenkrig, folk stod och salde vattenballonger och en slags skum i flaskor man skulle spruta ner varandra med. Vi flog upp till hotellet och lamnade vardefulla saker, fyllde vara vattenballonger och gav oss in i kriget. Har inte haft sa roligt pa laange
Jag ar ju faktiskt bara tjugoett *vissel vissel*. Men faktum ar att det var folk i alla aldrar som var med och krigade. Sag till och med en farbror med kapp med en flaska i hogsta hugg. Av nagon anledning ar det oerhort roligt att spraya ner turister, sa jag var alldeles dyngsur och full med skum. Alla skrattade nar de sag oss och man horde hur de sa "stackare". Men det gjorde mig inget att vara blot, men efter jag hade fatt sprayen i ogonen for sjuttonde gangen sa borjade det svida oerhort och kunde knappt se. Fick skolja ogonen hos sjukvardarna och sedan ga upp och lagga mig i morkret pa hotellet. Lite trist att det skulle sluta sa, men det var det absolut vart!

Hur du overlever i La Paz

- Var valdigt kvick och observant over vagen (Overgangsstallen? Slappa forbi gáende? Vad ar det?)
- At INGEN mat som saljs pà gatan (Kanske de inhemska magarna tàl det, men inte vàra)
- Ga inte for snabbt uppfor backar eller trappor (Om du inte vill ha en billig fylla forstàs)
- Ha inte laderskor (du kommer att ha klasar av skoputsare efter dig)
- Bar vattentàliga klader under karnevalstider (Det kommer en vattenballong eller en hink nar du minst anar det)
- Taxibilen du aker med ska ha skylt och se serios ut (annars vet du inte vart du hamnar)
- Fraga alltid om priset innan du koper (av nagon marklig anledning sa blir allting helt plotsligt dyrare nar det ar en turist som handlar)
- Att visa hur rik och fancy man ar genom att ha fina klader och vifta med pengarna, ar ingen bra ide (du kommer nog inte ha dem lange till i sadana fall)
- Trana upp din kissblasas uthallighet (offentliga toaletter ar det ont om, och vatten MASTE du ha i dig hur som helst)
- Tro inte att du kan ta dig fram pa din engelska (nu verkar det som att spanskan hade varit ett battre val som andrasprak)
- Lyft inte pa en cholitas hatt bara for att du ar nyfiken (jag kommer fa leva med att inte veta hur sjutton de kan sitta kvar sàdar pà sniskan)

Somliga gar med trasiga skor..

Bakom ett hörn står döden på lur,

duger ej mycket till.

Han tar mig när han vill,

somliga går med trasiga skor..

Har fatt sa mycket nya intryck inpressat i huvudet de senaste dagarna att jag knappt vet in eller ut. Har forsokt att skriva nagra rader har, men har inte vetat hur jag ska kunna sammanfatta allt i ett par ord (kanske kan det ocksa berott pa att huvudet kanns helt mossigt pa grund utav hojden, jag har gatt runt och kannt mig halvfull konstant). Kontrasten fran att forst ha bott i ett overflodigt, ytligt Miami - till att komma hit till ett av sydamerikas fattigaste lander ar obeskrivbar.

Jag kanner mig acklig och smutsig over att leva som jag gor, nar manniskor tvingas sanka sig sa lagt for att overhuvudtaget slapa sig fram genom nagot som ska kallas liv.

Bedjande blickar som foljer en langs gatan. Blundar.

Jag skams. Over dig och mig.

Jag tycker..

.. att det ar en fruktansvart snevriden varld vi lever i.

Five countries in less then 24 hours

Sitter i Peru och forsoker halla mig vaken med en kaffe. Har varit en tuff dag. Var uppe med tuppen vid fyra och for ivag fran Miami. Sag alla manniskor som avslutade sina partykvallar. Galen stad. Val pa flygplatsen hade de andrat om och gjort en detour till Costa Rica forst. Sa idag har jag varit i USA, Costa Rica, Colombia, just nu i Peru och om forhoppningsvis nagra timmar i Bolivia. But you never know. Kanske stortar planet eller nagot. Hamnar pa en ode o som i Lost. Hittar isbjornar i buskarna och hemliga gangar med konstiga sifferkoder.

Borde inte alla som arbetar pa en flygplats fa en anstallning fosrst nar de kan tala engelska? I alla fall nagorlunda bra. I Colombia var det hemskt, kunde knappt tala med nagon. Och mina dyra schampoflaskor fick jag slanga. Gaah. Fast jag gav bort dem istallet till en tjej pa flygplatsen, hellre det an att de hamnar i soporna. Sa fick nagon ut nagot bra av det, hoppas hon blev glad.

I tre minuter och fyrtioåtta sekunder är jag där igen..

Vi sitter i samma bil, vi sitter i samma bil
Tusen år och tusen mil, vi sitter i samma bil.
Om det här är vad du vill, kan jag åka tusen till
En silverfärgad bil, vi sitter i samma bil.

Vi sitter i samma bil, en silvergrå missil
En bomb i motsatt fil, vi sitter i samma bil.
om man somnar för en stund, tar det slut på en sekund
För jag har velat dö med stil, vi sitter i samma bil.

För vi har varann, för vi har varann
Det finns dom som säger, jag tror det är sant.
Det finns ingenting, det finns ingenting vi inte kan,
För vi har varann.

Jag behöver dig just nu, för mig finns bara du
För mig finns bara du, jag behöver dig just nu.
Om man somnar för en stund, tar det slut på en sekund
En silvergrå missil, vi sitter i samma bil.

För vi har varann, för vi har varann
Det finns dom som säger, jag tror det är sant
Det finns ingenting, det finns ingenting vi inte kan.
För vi har varann, för vi har varann,
Det finns dom som säger, jag tror det är sant
Det finns ingenting, det finns ingenting vi inte kan,
För vi har varann.

Tusen år och tusen mil, vi kan åka tusen till
Tusen år och tusen mil..

Med skrubbsår på knäna och solsken i blick

Jag har fått sommarkänslan.
Upplevt sommarsolen.
Nu har jag även fått mina sommarben. Blåmärken och skrubbsår med andra ord.
Lånade Teds enhjuling som jag lajade och trixade med och försökte lära mig hantera bättre. Men det är bra mycket svårare än det ser ut ska ni veta, fråga mina bara mina smalben. Förstå brasilianarna på Grönan som gör detta fast på en som är flera meter upp i luften. Jag beundrar dem. Om jag någon gång lär mig bemästra den som de gör ska jag luffa runt i Europa och leva på att göra små uppvisningar på gatan.
När Tina var färdig med sitt så cyklade vi ner down town för att spana in läget och funderade på att gå på Salvador Dali-muséet som ligger här i stan. När vi kommer ner hamnar vi mitt i en festival tillägnad Martin Luther King Jr. De gick med sina trummor, drillpinnar och dansade helt vilt. Slängde halsband och godis från bilar och drog släp som var konstruerade som båtar och öar där utklädda människor satt och vinkade. Det ville aldrig ta slut, det bara fortsatte och fortsatte. Helt galet.

Sista natten här i St Pete, har trivts oerhört bra så visst är det tråkigt när man vet att man aldrig mer kommer tillbaka (Tina och Jonas flyttar härifrån snart). Men förtrösta icke! Jag har en hel del mer att uppleva. Imorgon tar vi bilen igen och kör ner till Miami, blir väl lite tid i Everglades och så tänkte vi spana in Key West också. När vi är färdiga där så hoppar jag på planet och letar nya spännande äventyr i La Paz. Ska bli så roligt att få lära känna ännu ett land, speciellt tillsammans med Marre. Woho! Sverge får vänta.

Bolivia, here I come!

Down under

Den fisken jag såg när vi badade i Fort Lauderdale har jag nu upptäckt vad det var för någon sort. Vi var inne på akvariet på Seaworld där jag såg en likadan, vitfläckig, beige halvlång liten haj. "Eh, Tina.. Det var visst en.. whitespotted bamboo shark jag badade med häromdagen". Mysigt värre.

Gillar inte hela djurparkskonceptet, men här hade de en hel Animal rescue-del där de tog hem djur (till exempel manatees och delfiner som skadats utav motorbåtar), rehabiliterade dem och släppte sedan ut dem igen om de kunde klara sig på egen hand. Jag försöker också tänka att om människor kan gå så här och studera djuren, så kanske folk (och i synnerhet nästa generationer) blir intresserade utav att försöka bevara de arter som fortfarande finns kvar här på jorden. Tycker dock att många utav djuren hade en tok för liten yta att leva på.
Under späckhuggarshowen ryser jag ända ut i knäskålarna precis som det brukar göra när jag ser en riktigt bra dressyruppvisning. Det är magnifika djur de har att göra med. Sitter där (förmodligen som resten utav hela publikens yngre hälft också gör) och funderar på om man inte ska satsa på en karriär som späckhuggar- och delfintränare istället. Men när showen är slut och magin försvinner kommer jag fram till att jag faktiskt trivs med mina pälsbeklädda, fyrbenta varelser. Vill hem till hästarna, saknar dem oerhört.

Ballerina on a ribbon (poem by Tom)

Michelle,
This slight, light, lovely woman with bright blue eyes...
Dancing on a string before muscled guys
Arabesque, first position, feet put to the test
Now fifth positon, steady, this girl is the Best!

Det är inte varje dag man får en sådan fin dikt. Tinas vän Tom blev tydligen imponerad av min lindansarförmåga och skickade dessa rader i ett mail med en hel del bilder från när vi var och klättrade senast. När jag skaffar ett eget hus så ska jag ha en lina i mitt vardagsrum. Mellan mitt 720-liters akvarium och min myshörna med stora fluffiga kuddar. Det blir perfekt.

Idag var vi med Jonas på hans arbete där hans företag i Clearwater ska revovera världens största hotell som enbart är byggt i trä. Det var en maffig byggnad måste jag säga. Det går inte att beskriva hur stort detta hus var, det var flyglar hit och korridorer dit. Ett sådant man bara drömmer om att få springa runt i som barn och leka kurragömma. Även om det skulle ta ett par dagar att leta igenom denna enorma skapelse (man skulle ju hinna hungra ihjäl innan någon hittade en).
Vi for sedan runt hela St Pete för att uträtta en massa ärenden och handla. Börjar faktiskt bli lite trött på att sitta i den där bilen. Mina ben blir så fruktansvärt rastlösa. De bara hänger där och skriker om att få bli använda. Sedan var vi på en urmysig restaurang kallad Bonefish och nu ska jag hoppa i säng.
Snipp, snapp, snut. Så var dagen slut.

Bedårande Dora

Pratade med min mor och berättade vad Robert hade sagt. Då förklarar hon de andningsproblemen som han hade sett, men jag inte förstått vad. Jag hade tydligen haft en väldigt svår kikhosta när jag var liten. Allt går från klarhet till klarhet. Nu väntar jag bara på en förklaring till vad sjukhuset kommer att betyda..

Dagen efter åker vi in till Mount Dora, som är en alldeles förtjusande liten stad. Små söta hus med små söta gator. Övertrevliga människor som pratar och ler hela tiden. Här skulle jag kunna tänka mig att bo. I alla fall om sisådär en fyrtio år.
Vi går runt i alla små affärer och allt är utsmyckat så fint (på kvällen är det tuusentals av små lampor överallt, påminner lite om grönan). Hittar Uncle Al´s timecapsule, vilken jag blir alldeles exalterad över. Bara en massa gamla femtiotalsprylar, med allt från filmaffischer, autografer, LP-skivor och Elvis-prylar. Vill ha, vill ha.
Men jag lägger band på mig och vi går istället lös på strumpaffären (jag och Tina är sock- och strumpfeteschister bägge två). Äter godaste lunchen, säger hej då till Donna och far sedan vidare mot nya äventyr i West Palm Beach.

Åter igen väg, väg, väg. Byta musik. Knapra morot. Åh, en örn. Kisspaus. Väg, väg, väg. Disskutera livet. Byta radiokanal. Stirra ut i skogen, kanske finns en björn någonstans där bland träden? Smaska på lite mandlar. Attans, kisspaus igen. Väg, väg.. Ja, ni förstår.
Kommer i alla fall fram till hotellet sent på kvällen. Dimper ner i säng för vi ska upp tidigt till clinicen.
Den hittar vi ute på en huuuge anläggning med travbana, fyra hoppbanor, oändligt antal stall där diverse tränare har en egen länga. Där har Judith sin kurs som vi ska vara med på.
I början av dagen ska alla presentera sig inför gruppen och berätta vem man är och vad man gör, är stolt över att jag inte ens blev nervös av att stå där och snacka engelska inför en hel bunt med amerikaner.
Rider en häst vars namn var Agenda och får en hel del matnyttiga tips om min sits. Men jag höll på att stekas där ute på banan då det var betydligt mycket varmare i den här delen utav staten. Var precis på gränsen till att jag blev som en potatis i en fritös. På kvällen åker Tina och jag in till stan och äter Sushi på en tjusig restaurang. Ljusen ringlar sig kring palmerna, nedanför spelar ett band en massa fräsiga blueslåtar och luften är fortfarande varm. Livet kan vara värre.
Efter helgens kurs var färdig hade vi måndagen kvar och då for vi ner till Fort Lauderdale där vi latade oss på stranden hela dagen. Jag som inte är något badlejon direkt (pinsamt att bekänna det, men var inte i vattnet en ända gång i somras), går ner till havet för att äntligen få kasta mig ut i det blå. Men vad tror du det första Michelle ser om inte en rocka. Väntar tills den har försvunnit ut igen, plaskar lite i kanten och går upp till den betryggande stranden igen. Där ligger vi tills det var dags att styra kosan hemåt igen. Meningen var att vi skulle ner till Miami och Key West också, men de tar vi nästa vecka.
Imorgon är det Sea World som gäller. Har blandade känslor angående alla dessa djurshower. Mäktigt att se på, men får flashbacks till den gamla godingen Rädda Willy.
Men som som Johnny Castle sa till Baby. "You cant save them all".